Det snart hundra år gamla Meriliitto – Sjöfartsförbundet rf grundades på 1920-talet för att samla en folkrörelse med målet att bygga upp en krigsflotta i den unga självständiga nationen. Startskottet för detta var torpedbåten S2:s tragiska undergång. Riksdagen stiftade en särskild flottlag och initierade byggandet av pansarfartygen Väinämöinen och Ilmarinen samt ubåtarna Vetehinen, Vesihiisi, Iku-Turso och Saukko. Dessutom skaffades Suomen Joutsen som skolfartyg. Under skolfartygets åtta legendariska oceanseglatser utbildades kadrarna i vår unga flotta och den finska flaggan och vårt kunnande fördes ut i världen.

Efter krigen ändrade det dåvarande Förbundet för Finlands flotta sitt namn till Sjöfartsförbundet. Förbundet började driva på återuppbyggnaden av handelsflottan och öka allmänhetens kännedom om Finlands starka beroende av sjöförbindelser och sjöfart. I den här verksamheten ingick också ett aktivt ungdomsarbete och seglingsläger med hjälp av vilka man ville väcka ungas intresse för havet och sjöfartsyrken. I början av 1960-talet ordnades det redan regelbundna ungdomsseglatser med hyrda fartyg för sjöpojkslägren. Både efterfrågan och ivern var stor.

Mot ett eget fartyg

Rederierna och varven i vårt land ansåg det vara nödvändigt med ett eget skolsegelfartyg och det betraktades särskilt som en inspirerande möjlighet att lotsa de unga mot yrken till sjöss. Idén konkretiserades snabbt och för 50 år sedan, den 6 september 1973, samlades 43 representanter för sjöfarten, varvsindustrin, städer, statsmakten och näringslivet på splitternya MS Aallotar för att underteckna stiftelseurkunden för Segelfartygsstiftelsen i Finland och teckna sin andel av grundkapitalet.

Den donation till stiftelsen i form av medel som samlats in på FÅA:s (Finska Ångfartygs Aktiebolag) verkställande direktör Lars Langenskiölds 60-årsdag gav ytterligare skjuts åt projektet. Ritningarna till skolsegelfartyget beställdes av den kända båtkonstruktören dipl.ing. Jarl Lindblom. Fartyget skulle ha ett deplacement på 120 ton och planen var att Rautaruukki skulle leverera stålet, Wärtsilä bygga skrovet, Rauma-Repola göra inredningen, Valmet skaffa riggen och motorerna och Strömberg sköta elarbetena. Den begynnande recessionen tillät emellertid inte tillräckliga ekonomiska förbindelser och projektet rann ut i sanden.

Ett nytt skede inleddes när SCAB meddelade att fartyget Skopbank of Finland, som precis återvänt från en världsomsegling, skulle få användas avgiftsfritt för ungdomsseglingar sommaren 1983. Därefter nådde Segelfartygsstiftelsen en överenskommelse om att stagsegelskonaren Lokki skulle få användas för ungdomsseglatser från och med början av sommaren 1984.

Skonaren Helenas tillkomst

Användningen av Lokki som ungdomsfartyg var en genomgående positiv erfarenhet. Tack vare Lokki kunde frivilligverksamheten organiseras på en tydlig grund och fartyget kunde för första gången skickas på en ungdomsseglats till Karibien och Island 1989. Också Tall Ships Races i Finland 1988 och skolsegelfartygens stora publicitet satte fart på försöket att få en egen skonare. Nybygget registrerades som ett handelsfartyg och ägarskapet säkerställdes i form av ett rederibolag där de viktigaste rederierna, varven och det övriga näringslivet förband sig vid en ägo- och besittningsandel i 12 år. De viktigaste ägarna och stödbolagen var Effoa och Finncarriers, KOP, Neste Shipping, Nielsen Shipping, Rauma Yards och Wire-Invest (Wihuri), Containerships, Kvaerner Masa-Yards, Navicon och Niklashipping. Varje part ansvarade för en avtalad andel av investeringen och för ett antal driftsdagar enligt samma procentandel tills en investeringskredit motsvarande 80 procent av byggkostnaderna hade betalats tillbaka.

Förebilden för skonaren Helena var skonaren Val de Marne som designats av fransmannen Guy Ribadeau Dumas. Han modifierade konceptet så att det tillgodosedde finländarnas driftsbehov. Nystads varv byggde och levererade fartyget planenligt så att det hann delta i Tall Ships Races 1992. Fartygets gudmor blev republikens presidents hustru Tellervo Koivisto. Helenas deplacement är 110 ton, längden är 38,7 meter, segelytan över 1100 m² och hon har 24 elevplatser.

De involverade företagen var motiverade och engagerade i arbetet för att utveckla stiftelsens ungdomsverksamhet. En del använde fartyget också för företagskunder, vissa till och med på Karibienseglatser, och andra för att motivera den egna personalen. Gemensamt för alla var deras allmänna ambition att få unga att söka sig ut till sjöss och lära sig att ta ansvar. Det visade sig relativt snabbt att många unga som fått smak för sjölivet sökte sig till sjöfartsyrken, vilket ju också var stiftelsens ursprungliga mål. 

Helena har använts flitigt året om. Hon har redan två gånger gjort samma rutt som Suomen Joutsen och en tredje är under planering. Eftersom fartyget börjar bli till åren genomgick det en totalrenovering 2011.

I början av det här årtusendet lyckades stiftelsen skaffa sig Whitbread-världsomseglingsveteranen Vahine, en 20 meter lång ketch av den första Swan 65-modellen som planerats av Sparkman & Stevens. Hon har 10 elevplatser.

Det mest otroliga är det utbildningsarbete som den frivilliga besättningen bestående av fyra personer i befäls- och manskapspositioner utfört på fartygen under årens lopp. På dessa fartyg har omkring 25 000 unga fått ta del av havens fascinerande värld, upplevt naturkrafter och vidgat sina vyer samtidigt som de lärt sig sjömanskap och ansvarstagande i en liten grupp.

Ekonomiskt stöd behövs – har de nuvarande sjöklustren glömt det ursprungliga syftet med ungdomsseglingarna?

Segelfartygsstiftelsen drabbades hårt när fartygen stod oanvända under coronapandemin. För att minska skulderna blir stiftelsen eventuellt tvungen att sälja Vahine. Numera verkar det heller inte särskilt lätt att hitta sponsorer för ungdomsarbete. Sjömanspensionskassan, som nyligen har blivit en av de aktiva stödorganisationerna, förtjänar ett stort tack.

Finlands sjöfart och marinindustri har en skriande brist på personal. De var de ursprungliga grundarna till Segelfartygsstiftelsen i Finland (Sail Training Association of Finland, STAF) som nu verkat framgångsrikt i 50 år. Då fanns det en vilja att satsa och orsaken var uttryckligen att rekrytera unga. I dag vill inte ett enda företag inom sjöfarten eller marinindustrin längre aktivt stödja den här betydande rekryteringskanalen. Är det inte dags att omvärdera det marina ungdomsarbetet? Till och med marinen utbildar i dag sina kadetter på utländska segelfartyg.

Text: Mikko Niini, sjöfartsråd, aktiv i Segelfartygsstiftelsen i Finland sedan 30 år tillbaka