Den stora pensionsreformen 2005
Riktlinjerna för den stora pensionsreformen 2005 ingicks i två delar och i god tid. När arbetsmarknadsorganisationerna kom överens om den första delen av APL-reformerna i november 2001 började SPK:s interna arbetsgrupp att definiera de ändringar som behövdes i SjPL.[101] När SPK:s styrelse ett år senare diskuterade det senare förslaget till en totalreform av arbetspensionslagarna samt dess verkningar på SjPL och SPK, skrev kassans jurist Ove Herrlin, som med sin promemoria hade berett ärendet:
Den mest betydande faktor som orsakar komplexitet i såväl APL som SjPL är den anställningsförhållandespecifika pensionslönen. Det finns teknisk brytning, automatisk teknisk brytning, prövningsbaserad pensionslön för anställningsförhållandet, etablerad inkomstnivå, utjämningslön och regler om att betrakta anställningsförhållanden som sammanhängande eller separata. Alla regler behövs av den anledningen att pensionslönen enligt de nuvarande reglerna beräknas utifrån de sista årens inkomster. Om inkomsterna av en eller annan orsak förvrängs behövs en korrigerande åtgärd. I KAPL behövs dessa regler inte, eftersom KAPL-pensionen beräknas utifrån alla inkomster som överstiger ett visst gränsbelopp.
Enligt förslaget skulle pensionen beräknas utifrån inkomsterna under hela arbetskarriären, liksom KAPL för närvarande. Med detta strävar man efter att stärka arbetspensionens intjäningsprincip, det vill säga man eftersträvar en bättre motsvarighet än för närvarande mellan de betalda avgifterna och de erhållna förmånerna. Internationellt sett bygger en slutlön för tio år på inkomster under en rätt kort tid – den nuvarande pensionslöneregeln gynnar dem som har ett långt anställningsförhållande hos samma arbetsgivare och samtidigt också en stigande löneutveckling som överstiger indexjusteringarna.[102]
Det lagförslag som gjorts utifrån den arbetspensionsreform för de privata sektorerna som arbetsmarknadsorganisationerna kom överens om i slutet av hösten 2002 godkändes i riksdagen i början av 2003. Drivkrafterna bakom den lagändring som karakteriserats som ”den stora pensionsreformen” var det framtida arbetskraftsbehovet, det tryck på höjning av försäkringspremierna som berodde på att de stora åldersklasserna gick i pension samt behovet av att trygga arbetspensionssystemets finansiering på lång sikt.
Pension intjänades i fortsättningen med 1,5 procent av lönen fram till 52 års ålder, därefter under åldersåren 53–62 med 1,9 procent. Att fortsätta i arbete efter 63 års ålder höjde pensionsintjäningsprocenten till hela 4,5. Man fick gå i ålderspension flexibelt vid 63–68 års ålder. Arbetspensionen började intjänas redan vid 18 års ålder och pensionen beräknades utifrån alla inkomster i arbetshistorien. Pensionsskyddet för oavlönade perioder förbättrades när pension bland annat började intjänas av studier och av hemvård av ett barn under tre år.
Vid beräkningen av pensionen indexerades de tidigare inkomsterna till tidpunkten för pensioneringen med en lönekoefficient där andelen löneförändringar var 80 och prisförändringen 20. Alla löpande pensioner höjdes med ett index där lönernas vikt var 20 och prisernas 80.
Ökningen av den förväntade livslängden började minska pensionerna från och med 2009. En särskild livslängdskoefficient togs i bruk, med vilken pensionsskyddet automatiskt anpassade sig till förändringarna i den förväntade livslängden. Genom reformen avskaffades arbetslöshetspensionen för dem som var födda 1950 och senare. I stället kom utkomstskyddet för arbetslösa fram till 62–65 års ålder. Den nedre åldersgränsen för förtida ålderspension höjdes från 60 till 62 år. Reformen trädde i kraft från början av 2005.[103]
SPK:s tidigare styrelseordförande, Pensionsskyddscentralens direktör Jukka Rantala, ledde som av SPK:s styrelse utsedd sakkunnig den arbetsgrupp som uppdaterade sjöfararnas pensionsskydd så att det motsvarade APL-riktlinjerna. Arbetsgruppen sammanträdde flitigt och fick sitt förslag färdigt under den förra delen av 2003.[104] Förslaget följde APL i det att pensionerna inte skulle få någon övre gräns i SjPL och att en fortsättning i arbetslivet efter 63 år skulle ge de försäkrade en superintjäning på 4,5 procent. Pensionen skulle inte heller längre bestämmas per anställningsförhållande eller utifrån någon pensionsberättigande tid eller pensionslön. Den bestämdes rent utifrån arbetskarriärens årsinkomster. Från enhetligheten avvek förslaget i fråga om vissa av SjPL:s särdrag som avviker från de övriga pensionssystemen. Dessa var framför allt pensionernas något högre intjäningsprocent samt möjligheten att genom lång sammanhängande sjötjänstgöring tjäna in en lägre pensionsålder.[105]
SjPL förändrades grundligt men också i enlighet med SPK:s önskemål från början av 2005. Den årliga pensionsintjäningen var för 18–52-åringar 1,6 procent och för 53–62-åringar 2,0 procent, det vill säga något högre än i arbetspensionssystemet. Från 63 års ålder fick man en superintjäning på 4,5 procent.[106] När reformen också bevarade rätten till så kallad intjänad pensionsålder fick den ett gott mottagande i sjöfararkretsar. Enligt verkställande direktör Helena Jaatinen gjorde pensionsreformerna som helhet arbetspensionssystemen tydligare, mer transparenta och mer jämlika än tidigare.[107]
Förenhetligandet av arbetspensionssystemet fortsatte när APL, KAPL och KoPL upphävdes från början av 2007 och ersattes med en ny lag om pension för arbetstagare, ArPL. Dess struktur och paragrafernas ordalydelser skilde sig helt från det tidigare APL, även om sakinnehållet förblev detsamma. Av denna anledning måste även SjPL skrivas om, för att dess struktur och paragrafernas ordalydelser skulle motsvara ArPL.[108]
I 2005 års arbetspensionsreform hade målet satts till en senareläggning av pensionsåldern med tre år fram till 2025. Sjöfararnas arbetskarriärer förlängdes efter reformen något snabbare än i genomsnitt inom ArPL-systemet. Åldern för övergång till pension steg fram till slutet av 2009 med ett år till 58,2 år. Åldern då invalidpensionen började senarelades med ungefär ett halvt år. Samtidigt sjönk antalet invalidpensioner.[109]
Grundläggande förändringar i SjPL-systemet
SHM:s kanslichef Kari Välimäki utnämndes till ordförande för SPK:s styrelse 2010. Han ansåg att pensionskassan inte hade ”utmanats ännu ordentligt, fastän det fanns tryck där i fråga om pensionssystemet”. Och inte heller var ”den administrativa effektiviteten riktigt på topp”. Välimäkis kanske första konkreta riktlinje som ordförande var att ta bort behandlingen av enskilda invalidpensioner från styrelsen. Enligt Välimäki hörde uppgiften inte till styrelsen. ”Vi har inte den kunskap som handläggarna har, och man kan då inte gå och avgöra dem i styrelsen.”[110]
Verkställande direktör Helena Jaatinen, som sedan 1986 hade lotsat SPK genom stora förändringar, gick i pension hösten 2012. SPK hade under hennes tid anpassat sig till förändringarna i det privata ArPL-systemet, gjort även smärtsamma riktlinjeval för sina försäkrade, men samtidigt lyckats bevara en stor del av de centrala förmånerna i SjPL-systemet.
SPK:s pensionsvillkor, som var bättre än i det övriga arbetspensionssystemet på den privata sidan, möjliggjordes framför allt av statsandelen, som täckte en tredjedel av kassans pensionsutgifter. Den hade skrivits in i SjPL 1956 och förblivit orörd. SPK:s styrelse antecknade vid sitt seminarium i oktober 2003 som pensionskassans utmaningar och hotbilder även finansieringens tillräcklighet, utjämningssystemet och statsandelen, det vill säga i praktiken den risk som hänförde sig till deras kontinuitet.[111] Statsförvaltningens nedskärnings- och sparmål efter finanskrisen hotade redan konkret SPK:s finansiering. Statsminister Katainens regering föreslog i sitt program våren 2011 nedskärningar på hela 20 miljoner euro i stöden till sjöfarten.
Samtidigt skärptes trycket på att förenhetliga pensionssystemen. Det var allt svårare för SPK att inför staten motivera SjPL-överskotten, det vill säga den tidigare pensioneringsåldern, den generösare intjäningen och det sätt att beräkna pensionslönen som avvek från ArPL, när staten av kassans pensionsutgifter betalade statsandelen samt som bemanningsstöd till rederierna arbetsgivarandelen av försäkringspremierna. Den avgående verkställande direktören Jaatinen skrev i tidningen Albatrossi sommaren 2012 att
rätt säkert är åtminstone att alldeles alla näringsstöd kommer att vägas mycket noggrant. Och den statsandel som SPK får ligger också i vågskålen. Jag skulle därför uppmana sjöfararna att mentalt förbereda sig på att pensionsförmånerna förändras i framtiden. – – min efterträdare Kari Välimäki kommer att ha en krävande uppgift, men han, om någon, har de bästa möjliga förutsättningarna för den.[112]
Den nya verkställande direktören berättade i samma tidning att han tog emot en sund pensionskassa. ”Sjömanspensionen behövs som ett separat system även i fortsättningen, men pensionsförmånerna kommer säkert att närma sig de övriga löntagarnas nivåer.” Med detta hänvisade han till finansministeriets arbetsgrupps rapport, där det konstaterats att statsandelen på lång sikt kommer att minskas i SjPL-systemet. ”I fortsättningen diskuteras alltså en höjning av sjömännens pensionsålder närmare samma nivå som hos andra löntagare och samtidigt en minskning av statsandelarna och så småningom att de upphör.” Sjömanspensionskassans existens var ändå inte hotad. ”Jag har i någon mån oroats av koncentrationsutvecklingen i arbetspensionssystemet. Decentraliseringen har sitt värde och sin nytta.”[113]
SHM höll på att tillsätta en arbetsgrupp för att reformera SjPL, vilken skulle finna en modell som alla parter, det vill säga arbetsgivarna, sjöfararna och staten, skulle vara nöjda med. Enligt Välimäki var det i praktiken svårt att avstå från statens finansieringssystem, eftersom antalet försäkrade var mindre än antalet pensionärer. ”Av denna anledning kan man inte föra in radikala ändringar i finansieringssystemet. Jag ser ingen annan möjlighet än att göra finjusteringar.”[114] Den trepartssammansatta arbetsgruppen inledde sitt utredningsarbete om SjPL-systemets förmåns- och finansieringsarrangemang i början av 2013.[115] Välimäki beredde i hög grad arbetsgruppens reformförslag. Utgångspunkten var att bevara kassan självständig och å andra sidan att statsandelen och genom den den trepartssamverkan som ansågs vara en styrka skulle bevaras i systemet. Ur den gamla lagen måste man dock redan på grund av statens sparmål avlägsna sådana saker som inte var aktuella. Välimäki minns våren 2026 hur reformen på sin tid gjordes:
Jag skrev rätt långt den modell för hur det sköts. Där fanns de direkta statsandelarna och sedan det som kommer via sjöfartsstödet. Hur det sköts och hur de försäkrades avgift fås till samma nivå som den är på de övriga sektorerna. Alltså gjordes en rätt stor reform av det. Utgångspunkten var att pensionssystemet måste gå i en mer enhetlig riktning. Man måste spara på statsandelarna och sedan måste man förstås se till att sjöfarten bevaras. Det var en rätt trång springa.[116]
Enligt det enhälliga förslag som arbetsgruppen offentliggjorde i juni 2014 skulle sjöfararnas pensioner efter en övergångsperiod på fem år knappast avvika från ArPL-pensionerna. Sjöfararnas pensionsåldrar skulle stiga, pensionsintjäningen sjunka och i pensionslönen skulle samma avdrag motsvarande arbetstagarens försäkringspremie göras som i ArPL. Positivt ur sjöfararnas synvinkel i förslaget var en sänkning av försäkringspremien till nivån för ArPL-arbetstagarnas pensionsavgift. När en ändring enligt förslaget gjordes i sjöinkomstavdraget i förvärvsbeskattningen skulle sänkningen av pensionsavgiften synas i de flestas lönekuvert som en nettohöjning på omkring två procent.
Statens direkta andel skulle minska, men den skulle fortfarande betala nästan en tredjedel av sjömanspensionerna. Sammantaget skulle statens utgifter för SjPL-systemet sjunka stegvis och med tiden. På helheten inverkade förutom ändringarna i den direkta statsandelen även de ändringar som skulle göras i sjöfartsstödet och i beskattningen av sjöinkomst samt minskningen av pensionsutgifterna.
För rederierna hade reformen planerats vara i praktiken kostnadsneutral. Sålunda säkerställdes att rederiernas konkurrenskraft bevarades. För de större rederierna skulle det, som en ny sak inskriven i lagen, komma en avgiftsandel som grundade sig på risken för arbetsoförmåga, vilken i fortsättningen skulle basera sig på antalet nya invalidpensioner. För rederierna skapades sålunda en ekonomisk morot för att minska risken för arbetsoförmåga.
Heli Backman, chef för pensionsförsäkringsenheten vid SHM:s försäkringsavdelning, som ledde arbetsgruppen, berättade i en intervju i Albatrossi att den SjPL-ändring som var under beredning
var omfattande och invecklad, eftersom det fanns flera beröringspunkter med annat än pensionsfrågor. Jag är dock glad över att det inom sjöfartsbranschen har funnits en god anda att söka en gemensam lösning – inom sjöfarten finns ett mycket annorlunda system än annorstädes och stödnätet är därmed komplicerat och sammanflätat. I de ändringar som nu föreslås minskar statens utgifter på lång sikt, och den minskningen är ytterst måttlig. – – sjöfartsbranschen är nu den sista civila branschen där reformer av pensionsåldrarna görs.
SPK:s inkomster skulle i fortsättningen minska, men å andra sidan skulle även pensionsavgifternas totalbörda lätta med tiden. Kassan hade tack vare sin solvens och sina placeringsavkastningar goda förutsättningar att anpassa sig till den förändrade situationen.[117]
Förändringarna var tyngst för sjöfararna. Ändringarna i pensionsåldern motsattes särskilt av de medelålders arbetstagare som inte fick någon förmån av den övergångstid som skrivits in i lagen. Men överlag var andelen av dem som fick tjäna in en tidigare pensionsålder efter 27 års sjötjänstgöring bara omkring tio procent av hela beståndet. En annan sak som skavde var avdraget av löntagarens arbetspensionsavgift från den pensionslön som låg till grund för arbetspensionen. Även avskaffandet av begravningsunderstödet väckte diskussion. Välimäki minns situationen:
Jag gick igenom dessa i Unionen och andra, men förstås upplevde den enskilda sjöfararen att man gjorde illa mot honom när pensionsåldern stiger. Frågan handlade ändå överlag om vad rederiernas livsduglighet är och vad de förmår betala. Redan tidigare hade man kommit överens om fördelningen av bemanningen, på vilket sätt det kan finnas utländska och inhemska arbetstagare. De var ju mycket intressanta avtal med tanke på arbetsmarknadsorganisationerna. Rederierna är ju verkligen under ett rätt stort tryck på grund av personalkostnaderna. Grundtanken var att vi håller rederierna livsdugliga, så att vi har fartyg under finsk flagg. Och det kom ju ändå några till. Pensionspaketet beaktade också detta. Jag gick och berättade för arbetstagarsidan att om fartyg försvinner från oss under finsk flagg, så går era arbetsplatser. Och samtidigt betyder det att ni omedelbart står utanför detta pensionssystem. Om det sker stora förändringar här, så har ni inget sådant pensionsskydd som ni har för närvarande.[118]
I den trepartssammansatta lagberedning som leddes av SHM kom på hösten en ändring i övergångstiden, som förlängdes med fyra år, det vill säga fram till slutet av 2024. Den kritiserade ändringen av beräkningsmodellen för pensionslönen genomfördes inte, eftersom det var känt att ArPL-systemet inom en nära framtid skulle övergå till samma sätt att beräkna pensionslönen som i SjPL. Riksdagen godkände slutligen ändringarna i SjPL i januari 2015, och de trädde i kraft från början av 2016. Arbetsgivarens försäkringspremie var 16,7 procent år 2016. Arbetstagarens avgiftsandel bestämdes enligt ArPL och var för under 53-åringar 5,7 procent och för dem som fyllt 53 år 7,2 procent.[119]
På grund av sjöfartens hårda internationella konkurrens och statens upprepade strävanden att skära ner sjöfartsstödet lyfte pensionskassan som sitt mål på strategisk nivå att hålla rederiernas pensionsförsäkringspremier så låga som möjligt samt att på längre sikt sträva efter att också sänka statens direkta andel av SjPL-pensionerna.[120] Rederiernas avgiftsandel sänktes stegvis och från början av 2019 var den endast 12,8 procent. När den sista avgiftssänkningen beslutades hade kassans solvensgrad stabiliserats på över 160 procent av den försäkringstekniska ansvarsskulden. Solvenskapitalet var rentav för stort och dess tillväxt måste begränsas – antingen genom att sänka försäkringspremien eller genom att minska statens direkta andel av SjPL-pensionerna.[121]
Utveckling inom databehandlingen, förvaltningen och kommunikationen
Sjömanspensionskassans och pensionsanstalternas dagliga arbete bestod till stor del av behandling av olika slags information. Kostnaderna för databehandlingen var vid millennieskiftet, efter lönekostnaderna, den största enskilda posten i arbetspensionsanstalternas förvaltningskostnader. I SPK var den till och med den största kostnadsposten från och med 1998. Någon lättnad fanns inte i sikte, för i praktiken trädde det årligen i kraft olika lagändringar vilkas genomförande krävde utveckling av nya system.[122]
Pensionskassan samarbetade mycket med TKP-Tieto, som administrerade kassans hela pensionssystem. Det hade som mest fler arbetstagare som utförde SPK:s systemarbete än SPK hade egen personal.[123] På grund av sina särdrag och sina olika övergångstider och undantag var SPK tvunget att utveckla egna system. Det kunde inte samarbeta på samma sätt som arbetspensionsbolagen, vilka skötte likadana ärenden inom sitt gemensamma pensionssystem.
Informationsförvaltningskostnaderna var en betydande börda för SPK, och kassans styrelse efterlyste en helhetsutredning om dem hösten 2002.[124] Vid samma tid började genomförandemodellen för 2005 års pensionsreform klarna. Just ändringen i grunderna för hur pensionen bildas, det vill säga beaktandet av den försäkrades alla inkomster under tiden i arbete, ledde arbetspensionsanstalterna redan i god tid till ett gemensamt utvecklingsprojekt för datasystemen. Det koordinerades och genomfördes av Arek Oy, ett samföretag mellan arbetspensionsanstalterna som grundades 2003, som även SPK anslöt sig till som delägare. Målet var att avstå från den dubbla registreringen av anställningsförhållanden.[125]
I SPK hade det i slutet av 1990-talet en kort tid funnits en anställd IT-chef, och 2004, i Areks uppbyggnadsskede, inrättades IT-chefsbefattningen på nytt.[126] Uppgifterna om kassans försäkrades anställningsförhållanden hade lagrats i Pensionsskyddscentralens register samt i SPK:s eget register. Ur det senare hade sjöfararna möjlighet att få individuella förhandskalkyler över pensionsskyddet. År 2004 kunde den försäkrade redan via webbtjänster se sin anställnings- och inkomsthistoria samt beräkna sin förväntade pensionsålder. Från början av 2007 fanns uppgifterna om de SjPL-försäkrade i det gemensamma intjäningsregistret, tillgängliga för alla pensionsanstalter på samma villkor.[127]
Då beredde Arek redan det årliga arbetspensionsbrev som var betydelsefullt för hela arbetspensionssystemet. I viss anslutning till utvecklingsarbetet kunde sjöfararna hösten 2008 följa intjäningen av sitt eget pensionsskydd via SPK:s webbtjänst.[128] Uppgifterna kunde inte hämtas från arbetspensionsbranschens gemensamma utdragstjänst, eftersom det där inte fanns uppgift om den lägre pensionsåldern. Den intjänade pensionsåldern enligt SjPL hade antecknats endast i kassans egna register och uppgifter.[129]
År 2008 inleddes också ett betydande projekt för att stegvis flytta informationsförvaltningssystemen bort från stordatormiljön till en miljö enligt en ny arkitektur.[130] I anslutning till den nya arkitekturen blev SPK rentav en föregångare inom sin bransch. Den lösning som konsulterna genomförde för SPK och som effektiviserade organisationens interna processer vann tävlingen Årets lösningspartner som Microsoft ordnade i Finland 2008. Systemet fungerade sedermera som ett exempel vid förnyandet av andra motsvarande system.[131]
Slutligen tog SPK i början av 2011 – som en del av den omfattande, nästan fyra år långa förnyelsen av datasystemen – i bruk nya system för avgörandet av pensionsansökningar, för skötseln av pensionerna och för utbetalningen. På hösten genomfördes ett omfattande projekt för flyttning av driftsmiljön, där drifttjänsterna vid årsskiftet flyttades från Tieto Finland Oy till Accenture Oy och Elisa Links Oy. Det nya avtalet gav SPK en IT-tjänsteleverantör med helhetsansvar samt betydande kostnadsbesparingar.
När SPK på verkställande direktör Kari Välimäkis initiativ konkurrensutsatte sina avtal 2013 minskade de administrativa kostnaderna ytterligare betydligt. Samtidigt förtydligades verksamhetssätten. Enligt Välimäki kunde pensionssystemen produceras och administreras ”med mycket lite pengar i förhållande till pensionsbolagen”. I inbesparingen av förvaltningskostnaderna och i förnyandet av datasystemen hade kassans aktuarie Kimmo Karppinen en mycket stor förtjänst.[132]
Vid millennieskiftet hade kontorets personalantal varit 18. Under verkställande direktören hade bildats tre grupper: pensionsgruppen, fastighetsgruppen och ekonomiförvaltningen. Pensionsgruppen skötte alla uppgifter i anslutning till försäkrandet och behandlingen av förmåner och bestod av sju personer. Fastighetsgruppens fyra arbetstagare skötte på ett heltäckande sätt de funktioner som hänförde sig till fastighetsplaceringarna. I ekonomiförvaltningen skötte fem personer kassans bokföring, bokslut, betalningsrörelse, löneräkning och placeringsportfölj.[133]
Kontorets personal växte årligen. År 2004 anställdes till exempel en ny pensionshandläggare och en IT-chef. Hösten 2007 organiserades pensionskassans verksamhet i tre olika linjer: ersättnings- och försäkringslinjen, ekonomi- och placeringslinjen samt förvaltningslinjen. Kontorets personal hade redan vuxit till 25 personer.[134] Detta hade påverkats av många reformer och å andra sidan av ökningen av pensionsansökningarna, som hade förlängt behandlingstiderna för ansökningarna betydligt.[135] Sedermera minskade personalen med några personer.
På 2000-talet övergick SPK stegvis från information till kommunikation. Albatrossi var till en början ett anspråkslöst informationsblad och utkom bara en gång om året. År 2002 ökades antalet utgivningar till två gånger om året, 2005 till tre och 2007 till fyra. När antalet utgivningar ökade växte samtidigt tidningens sidantal och innehållet blev mångsidigare. Genom tidningen nådde SPK sina olika intressentgrupper när den skrev om aktuella teman inom sjöfarten och sjöfararnas pensionsfrågor. Tidningen satsade också mycket på artiklar som berättade om sjöfartens och sjöfararnas historia. Vid sidan av Albatrossi steg de egna webbsidorna fram som kommunikationens andra huvudkanal.[136]
Uppmärksamhet på arbetsvälbefinnandet
Den verksamhet som främjade sjöfararnas välbefinnande hade fram till 1990-talet varit anspråkslös. Kassan finansierade visserligen från och med 1993 Finlands Sjömansmissionssällskaps fartygskuratorsverksamhet, först som ett försök och sedan från och med [år – uppgift saknas i källan] med längre avtal och större understöd. Detta motiverades i november 1994 med att ”fartygskuratorsverksamheten kan antas ha en effekt som främjar sjöfararnas arbetsförmåga, finansieringen av verksamheten kan anses höra till pensionskassans verksamhetsområde och även tjäna pensionskassans intresse på längre sikt”. Fartygskuratorn rörde sig och var hela tiden mitt bland människorna och deltog till exempel i hyttstädningen. Verksamheten fick god respons från fartygens personal och från rederierna. Kuratorns stöd upplevdes som särskilt betydelsefullt under Estoniakatastrofen i september 1994 och efter den.[137]
Kassan finansierade också några undersökningar och utredningar som Arbetshälsoinstitutet gjorde och som hänförde sig till sjöfararna. Till egen verksamhet aktiverade sig kassan i och med lagen om företagshälsovård som trädde i kraft från början av 2002. Lagen förpliktade tydligare än tidigare att satsa på förebyggande och arbetsförmågestödjande verksamhet. Å andra sidan blev erbjudandet av yrkesinriktad rehabilitering enligt rehabiliteringslagstiftningen en del av pensionsskyddet. Den verksamhet som pensionsanstalterna erbjöd och med vilken man strävade efter att förhindra att man blev arbetsoförmögen kallades verksamhet som främjar arbetsvälbefinnandet, eller kortare Tyhy-verksamhet.
I slutet av 2002 beredde kassan projektet ”Sjöfararnas välbefinnande, arbetsförmåga och företagshälsovård” i samarbete med det regionala arbetshälsoinstitutet i Åbo. Oron var aktuell, för antalet invalidpensioner bland sjöfararna hade ökat och var proportionellt sett till och med dubbelt så stort jämfört med den övriga privata sektorn. Enligt verkställande direktör Jaatinen fanns det inom sjöfartsbranschen en gammal barlast i fråga om alkohol. ”Det är svårare att sköta om sin kondition om man är till sjöss.” Projektets konkreta mål var att utveckla rederiernas, företagshälsovårdens och fartygens arbetarskyddsorganisationers verksamhet i bedömningen och förebyggandet av arbetshälsorisker.[138]
Startseminariet för det treåriga arbetsvälbefinnandeprojektet TrimMare ordnades i Finlandiahuset i september 2003. Som pilotrederi fungerade Viking Line.[139] I projektet utbildades ”trimmare” som stödde sjöfararnas motionsutövande och att dessa överlag mådde bra ”där på fartygen”. Rederierna lockade SPK med tanken att man på varje fartyg skulle få någon sjöfarare till ”trimmare”. SPK:s kontaktperson Marina Paulaharju deltog aktivt i projektet ur SPK:s och kommunikationens synvinkel. För de praktiska arrangemangen ansvarade Arbetshälsoinstitutet.[140]
Jaatinen konstaterade i tidningen Albatrossi 2005, när främjandet av de försäkrades arbetshälsa och förebyggandet av arbetsoförmåga i SPK hade lyfts bland de viktigaste målen, att den viktigaste orsaken till det stora antalet invalidpensioner bland sjöfararna ”torde vara att hälsokraven för arbetstagarna inom branschen är strängare än inom de flesta andra näringar”.[141]
I offentligheten ville man inte nödvändigtvis betona att avslagsprocenten för ansökningar om invalidpension i SPK i början av 2000-talet var nästan obefintlig. Detta var en orsak till att kassans personal 2002 förstärktes med en befattning som pensionsjurist. När avslagsprocenten för ansökningarna 2001 var bara 2,6 procent steg den följande år redan till 8,4 procent och 2003 till 14,1 procent. I arbetspensionssystemet på den privata sidan var avslagsprocenten i genomsnitt omkring 20. Även bytet av SPK:s försäkringsläkare bidrog till att avslagsprocenten normaliserades.[142]
Erfarenheterna av TrimMare var huvudsakligen positiva. Samarbetet mellan företagshälsovården och rederiet hade förbättrats i och med projektet. Flera rederier tog i bruk självvärderingsblanketter som fylls i på fartygen som en del av fartygens riskbedömning.[143] Åldern då invalidpensionen började senarelades samtidigt som antalet invalidpensioner sjönk. Den goda tendensen var en följd av många saker, utan tvivel också av sjöfararnas bättre kondition och minskade alkoholbruk.[144]
Kassans styrelse behandlade från och med mars 2010 pensionsbeslut endast när det var fråga om ett prejudikat eller en principiell fråga.[145] Härmed upphörde arbetstagarorganisationernas intressebevakning i invaliditetsavgörandena, vilket i kassan hade upplevts som besvärligt och även dyrt.
Verkställande direktör Välimäkis sammanfattning av evenemanget ”Ett gott arbetsliv till sjöss” som SPK ordnade i september 2013 var att ”förbättrandet av arbetsvälbefinnandet kräver samarbete och att det tycktes finnas vilja till det hos alla parter. Det är fullständigt klart att de centrala åtgärderna måste göras på arbetsplatserna på det sätt som arbetsgivarna och arbetstagarna kommer överens om. SPK och andra utomstående kan bara stödja det.” Den yrkesinriktade rehabilitering som SPK erbjöd var dock inte tillräckligt känd, även om erfarenheterna av den var goda.[146]
Kassan och Sjömansservicebyrån höll då på att utveckla ett nytt välbefinnandeprogram med namnet ForMare, vars mål var att hjälpa sjöfararna i gång med en livsstilsförändring, att öka fortsättandet i arbetet samt att minska sjukfrånvaron. Som samarbetspartner valdes yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors, varifrån det utexaminerades idrottsinstruktörer som behärskade både finska och svenska. Arcadas studerande fungerade som Personal Trainer-tränare för de sjöfarare som valts till projektet. Som mest deltog 150 sjöfarare i projektet under ett år. Programmet fick god respons.[147]
SPK behandlade årligen omkring 500 ansökningar om invalidpension och rehabilitering. I tidningen Albatrossi berättades 2017 att ”behandlingen av ansökan löper smidigt i pensionskassan, det finns inga onödiga dröjsmål i behandlingen. I behandlingen deltar utöver pensionshandläggaren alltid en jurist och en läkare.” Av ansökningarna beviljades omkring 70 procent, vilket motsvarade de övriga pensionsanstalternas siffror.[148]
Pensionskassan beställde våren 2015 av Arbetshälsoinstitutet en utredning om nuläget för rederiernas företagshälsovårdsverksamhet och om dess utvecklingsbehov. Ett ambitiöst projekt hade inletts. I augusti bemyndigade styrelsen pensionskassans kontor att fortsätta utrednings- och beredningsarbetet för omorganiseringen av sjöfartens företagshälsovård. Simo Zitting från Sjömans-Unionen betonade då att utgångspunkten för beredningen måste vara ”att den eventuella reformen gagnar sjöfararen som individ”.[149]
Enligt de anvisningar som Finansinspektionen gav sommaren 2016 skulle SPK basera de åtgärder som syftade till att minska risken för arbetsoförmåga på forskningsbaserad kunskap om de risker som orsakar arbetsoförmåga inom sjöfarten. Pensionskassan kunde för att minska risken ordna tjänster vars syfte är att utveckla sjöfararnas arbete och arbetsplats samt att stödja deras arbetsförmåga. Verksamheten och de därtill hörande kostnaderna ska riktas mot utvecklingen av arbetet och ledningen av det, arbetsprocesserna och arbetsplatsen, mot främjandet av arbetsorken, mot hanteringen av den psykosociala belastningen samt mot projekt för att upprätthålla sjöfararnas fysiska och psykiska arbetsförmåga. Finansinspektionen såg utrymme för utveckling i sjöfararnas företagshälsovård: den förverkligade risken för arbetsoförmåga var stor och skillnaderna stora mellan rederierna, det fanns brister i sjöfartssakkunskapen och sjöfartens särfaktor (en rörlig arbetsplats) beaktades inte.[150]
Verkställande direktör Välimäki föredrog i januari 2017 för styrelsen resultaten av utredningen om sjöfartens företagshälsovård och föreslog utifrån den att ett nytt bolag inriktat på sjöfartsbranschens företagshälsovård skulle grundas. Styrelsen gav tillstånd att gå vidare till nästa skede, det vill säga att utreda några utvalda rederiers verkliga intresse av att överföra de nuvarande företagshälsovårdstjänsterna till en ny aktör. I Albatrossi berättade Välimäki att han hoppades att ”utvecklingen av sjöfartens företagshälsovård till slut skulle bli en lika sådan lösning som tillfredsställer alla parter som skapandet av SjPL-systemet var på sin tid”.[151]
Pensionskassan fick i juni 2017 av styrelsen tillstånd att grunda företagshälsovårdsbolaget Maresan Oy, vars delägare utöver SPK skulle bli Finlands Sjömans-Union, Finlands Maskinbefälsförbund, pilotrederiet Viking Line och Aino Health Management Oyj. SPK gjorde placeringen i Maresan enligt normala placeringsverksamhetsprinciper, men förväntade sig samtidigt att alla parter vid sidan av placeringsavkastningen gagnas ”bäst genom att risken för arbetsoförmåga minskar”. SPK:s placering på 200 000 euro var en tredjedel av bolagets totalkapital och motsvarade de kostnader som ett enda invalidpensionsfall orsakade kassan.[152]
Pensionskassans styrelse lovade våren 2018 Maresan högst 118 000 euro i tilläggskapital för att trygga bolagets likviditet och inledandet av verksamheten. Maresan var berett att ta emot kunder i Helsingfors från och med början av juni. Ett av Viking Lines fartyg var på väg att bli kund i slutet av sommaren ”och därefter, utifrån erfarenheterna, stegvis andra fartyg”. Även det egentligfinländska Langh Shipping, som SPK hade beviljat en fartygskredit våren 2017, hade kommit överens om ett kundförhållande och var på väg att bli delägare i bolaget, liksom även sjöförsäkringsaktiebolaget Alandia.[153]
SPK:s styrelse beviljade i november 2018 Maresan ett tilläggskapital på 130 000 euro i form av eget kapital, men förutsatte av bolaget ”tills vidare månatlig ekonomisk rapportering”.[154] I juni 2019 var styrelsen ännu tvungen att tillföra bolaget tilläggskapital och konstaterade samtidigt med eftertryck att ”verksamheten under 2019 måste fås stabiliserad även i fråga om läkarrekryteringarna”.[155] På hösten fick Välimäki av styrelsen fullmakt att söka ”eventuella samarbetsparter”.[156] Det ambitiösa Maresan-projektet föll enligt Välimäki
i själva verket på att företagshälsovårdsläkarna var mycket försiktiga med att ge sig in i ett sådant företag, som är litet och riskabelt. Man fick helt enkelt inte tag i några företagshälsovårdsläkare. Jag blev tvungen att förhandla med Mehiläinen om köpet av det. Det fördes en hård dragkamp om det. Till slut fick man tillbaka alla pengar som hade placerats. Men det här företaget lyfte inte, det lyckades bara inte.
Maresan hade tagits med för att välja ut sådana sjöfarare till ForMare som uttryckligen uppvisade en risk för arbetsoförmåga. Efter att ha köpt Maresan anslöt sig Mehiläinen till ForMares styrgrupp. Så småningom mattades ForMare dock av och lades till slut ner. Utifrån de inledande och avslutande testerna kunde man se att man där inte uppnådde den förväntade förändringen under coachningen, även om verksamheten utvecklades på olika sätt. Kritik väckte också att verksamheten koncentrerades till axeln Åbo–Helsingfors.[157]
2016 års SjPL-reform motiverade de stora rederierna till arbetsvälbefinnandeprojekt, när de fick en gottgörelse eller en tilläggsavgift som inte var kopplad till sjöfartens bemanningsstöd. Det var antingen pengar till rederiet eller bort från rederiet. Av denna anledning förväntade sig rederierna också genomslag av Tyhy-projekten.[158]
Sjöfartens gemensamma intresse
Handelssjöfartens konkurrensförutsättningar försämrades väsentligt i slutet av 1990-talet. Europeiska kommissionen fastställde riktlinjerna för statligt stöd till sjötrafiken 1997, varefter flera EU-länder började förbättra sina konkurrensförutsättningar i enlighet med kommissionens riktlinjer. Till följd av detta betalade rederierna i dessa länder i praktiken knappast några skatter alls.[159]
Från början av 1999 var överföringen av ett fartyg från ett register till ett annat inom EU anmälningspliktig. I SPK ansågs det då självklart att de finländska rederierna lockades av att överföra tonnage till register där man kom i åtnjutande av olika nationella skattelättnader och stödsystem. Arbetsmarknadsorganisationerna förhandlade våren 2000 med statsmakten om åtgärder med vilka det var möjligt att bevara finländsk sjöfart under finsk flagg. Pensionskassans verkställande direktör var orolig för att inte ens eventuella nya beskattningslösningar och en utvidgning av stöden till sjöfarten skulle lösa alla problem: ”Att inkludera passagerartrafiken i stödlösningarna förefaller på grund av dess dyrhet inte vara möjligt. Sålunda skulle den mest arbetskraftsintensiva delen av den finländska sjöfarten fortfarande löpa risk att flytta någon annanstans.”
I passagerartrafiken var Estlandstrafikens andel redan 38 procent. Att tax free-försäljningen upphörde i trafiken inom EU från början av juli 1999 minskade trafiken över Kvarken med nästan en tredjedel. Sjötransporterna som helhet växte till ett nytt rekord, men den positiva utveckling av de försäkrades krets som pågått sedan 1992 upphörde.[160]
Osäkerheten om stödpaketet fick under våren 2000 tre betydande finländska rederier att förbereda en överföring av sina fartyg under främmande flagg. Utflaggningsbesluten gällde fraktfartyg, och med dem höll man på att förlora 600 finländska sjömansarbetsplatser.[161] Statsminister Lipponen konstaterade på hösten att Finland måste följa Sverige i sin sjöfartspolitik. Som en förutsättning för olika stödåtgärder hade regeringen redan i sitt regeringsprogram hållit att sjöfartens parter för sin del kommer överens om en sänkning av kostnaderna. Det kollektivavtal som rederiföreningarna och Sjömans-Unionen kom överens om i början av 2000 var redan en början på den krävda utvecklingen, och under den förra delen av 2001 kom alla passagerarfartygsrederier överens med Sjömans-Unionen om en sänkning av fartygens personalkostnader med 10–15 procent.
Regeringens lag om en utvidgning av det så kallade handelsfartygsstödet blev färdig före årsskiftet 2001. Avsikten var att det stöd som betalades till finländska lastfartyg skulle utvidgas retroaktivt från och med 1.7.2000 så att det till de rederier som ägde lastfartyg antecknade i handelsfartygsförteckningen för utrikesfart, utöver det tidigare fartygsförteckningsstödet, av statens medel skulle betalas ett stöd vars belopp motsvarade de socialskyddskostnader som arbetsgivaren betalade.
Lagstiftningen om tonnageskatt hade beretts vid FM. I tonnageskattesystemet skulle rederiet inte betala skatt på företagets resultat och reserveringar, om de lämnas kvar i företaget, utan endast en tonnageavgift som bestäms enligt fartygets dräktighet. Något beslut i saken fanns ännu inte våren 2001. I Sverige hade man däremot redan berett ett beslut ”rätt långt” om att ta in passagerarfartygen under sjöfartsstöden med ett nettolönesystem.[162]
Stödlösningar gällande passagerarfartygen gjordes i samband med budgetberedningen för 2002, men stödnivån höll på att stanna klart lägre än i Sverige. Tonnageskattelösningen försenades ytterligare och tycktes förverkligas i en form som höll på att bli till och med dyrare för rederierna än det gällande beskattningssystemet.[163]
I pensionskassans styrelse diskuterades i oktober 2001 vad pensionskassans roll skulle vara när det statliga stödpaketet riktat till passagerarfartygsrederierna kom till behandling i riksdagen. Riktlinjen blev att pensionskassan som sakkunnigorganisation förbereder sig på att ta ställning till sakfrågor men inte aktivt går ut i offentligheten.[164] Till intressentgrupperna gick budskapet fram i verkställande direktörens årsöversikter, som under dessa år mycket starkt betonade sjöfartens aktuella hotbilder.
Sjöfartens arbetsplatsers öde oroade pensionskassan och arbetstagarna. Om utflaggningen förverkligades hade sjöfararna framför sig antingen arbetslöshet eller en höjning av pensionsåldern samt en försämring av pensionsskyddet även i övrigt. I den osäkra situationen efterfrågades pensionskassans sakkunnigas råd mer än tidigare. Antalet pensionsansökningar och ansökningar om invalidpension växte.
En slags vändpunkt var utflaggningen av Viking Lines M/S Cinderella till svenska Viking Rederi AB 2003. Pensionskassans styrelse beslutade då att SjPL inte tillämpas på de arbetstagare på Cinderella som fortsatte att arbeta på fartyget när det överfördes till Sveriges fartygsregister.[165] När kassans styrelse i oktober 2003 höll ett seminarium om SjPL-systemets utmaningar och hot konstaterades minskningen av verksamhetskretsen vara ”det värsta hotet, den största utmaningen”. Frågan handlade till slut och enbart om hur litet kollektiv det var meningsfullt att bevara ett eget pensionssystem för. Utbetalningen av pensionerna äventyrades inte av att verksamhetskretsen krympte, vilket kassan också meddelade sina försäkrade och pensionärer.[166]
Året 2003 slutade på ett förhoppningsväckande sätt, när regeringen efter en flera år lång diskussion åstadkom ett stödpaket för passagerarfartygen och Finland från början av 2004 övergick till ett rederistöd av svensk modell.[167] Hotet om utflaggningar, som i flera år förmörkat branschens utsikter, vek undan, och i november 2004 fick man för första gången på över tio år ett nytt passagerarfartyg under finsk flagg, Birka Paradise, på linjen Åland–Sverige.[168] När rederiet Silja 2006 såldes till Tallink efterlyste Sjömanspensionskassan snabba åtgärder från statsmakten.[169]
Antalet försäkrade var under periodens toppår 2001 drygt 10 400. Därifrån började det sjunka och de största nedgångarna inföll åren 2002 och 2004. I slutet av 2006 fanns det omkring 9 400 försäkrade, det vill säga nedgången blev tio procent på fem år. I personarbetsår var nedgången större, i storleksordningen 15 procent. Av Finlands utrikeshandel gick omkring 85 procent sjövägen, och merparten av transporterna rörde sig mellan EU-länderna och Finland på Östersjöns och Nordsjöns rutter. Sjötransporterna hade på 20 år fördubblats, men Finland hade fått betydligt mindre skivor av tillväxtens nytta än sina konkurrenter. Det finländska tonnagets andel av godstransporterna i utrikesfart var knappt 28 procent och av passagerartrafiken 52 procent. År 2000 hade motsvarande tal varit 40 och 60 procent.[170]
Samtidigt hade betydande fastlandsfinländska rederier sålts till utländska rederier. Ålands Redarförening var redan en större arbetsgivarorganisation inom utrikesfarten än Finlands Rederiförening – och en betydande sjöfartspolitisk aktör såväl på Åland som i fastlandsfinland.[171] Finlands Rederiförening, Fraktfartygsföreningen och Ålands Redarförening fusionerades våren 2008 till Rederierna i Finland rf. ”Tiden var gynnsam för en sammanslagning”, log den nya föreningens ordförande belåtet, Thomas Franck, verkställande direktör för rederiet Rettig Oy Ab Bore.[172]
Från början av 2008 trädde lagen om förbättrande av konkurrenskraften för fartyg som används för sjötransport i kraft, genom vilken bland annat det passagerarfartygsstöd som föreskrivits som tidsbegränsat permanentades. Från början av 2009 utvidgades bemanningsstödet till att gälla lastfartyg i inrikesfart som är utsatta för internationell konkurrens samt bogserbåtar och skjutbogserare.[173]
Samtidigt som situationen stabiliserades dök den olyckliga snusfrågan upp vid horisonten. Sverige hade fått ett specialtillstånd av EU att sälja snus, som förbjöds annorstädes inom EU-området. EU-kommissionens tolkning var att snusförsäljningen var förbjuden på svenska fartyg som seglade under finsk flagg. Detta åstadkom den befarade effekten. Av de passagerarfartyg som seglat under finsk flagg byttes flaggan på M/S Eckerö, som seglat mellan Grisslehamn i Sverige och Eckerö på Åland, i början av 2009, och flaggan på det åländska M/S Birka Paradise samma års sommar. Fartygens sjöfarare övergick till det svenska pensionssystemet. Antalet sjöfarare som hörde till SjPL minskade mer än någonsin under hela 2000-talet. Den sammanlagda effekten av de två utflaggningarna var knappt 600 försäkrade. Även sjötrafikens länge fortgångna tillväxt stannade upp under 2009 och återgick till nivån från millennieskiftets början.[174]
Den finländska sjöfartens parter kom överens om nya arbetsvillkor hösten 2009. Avtalet var i kraft till februari 2012. Rederierna fick nu under vissa förutsättningar ta i bruk blandbemanning, det vill säga anställa sjöfarare utanför Europeiska unionen på deras egna nationella villkor när rederiet för in nya fartyg under finsk flagg. Personal utanför EU hörde inte till SjPL. När man visste att de finländska rederierna hade ”en avsevärd mängd nya fartyg i beställning” litade pensionskassans verkställande direktör Jaatinen på ”att åtminstone en del av dessa får finsk flagg efter sig och att antalet fartyg och sjöfarare på nytt börjar växa på något sätt, om än inte nödvändigtvis särskilt raskt”.[175]
En liten ökning av SPK:s medlemsantal medförde bolagiseringen av isbrytarnas rederiverksamhet från början av 2010, i och med vilken det befäl som arbetade på isbrytarna övergick till SPK. Ändringen gällde omkring 80 sjöfarare.[176] Som helhet sjönk antalet försäkrade under året ytterligare med sexhundra. Orsaken till minskningen av antalet arbetstagare var inte längre utflaggningar utan en jämn minskning av arbetstagarantalen i rederierna. Sjötransporterna i Finlands utrikeshandel hade återgått till tillväxt samtidigt som de finländska fartygens andel av transporterna sjönk.[177]
Sjöfartens konjunktur förblev svag, men 2012 vände de finländska rederiernas andel av utrikeshandeln uppåt. Positivt var också att den ändrade tonnageskattelagen trädde i kraft i mars 2012. Å andra sidan skärpte det svaveldirektiv som EU-parlamentet godkände samma års höst fartygens svavelgränser på Östersjön. Det ökade sjöfartens kostnader i form av högre bränslekostnader och nya utrustningsanskaffningar.[178]
Antalet sjöfarare som seglade under finsk flagg stabiliserades åren 2010–2014 i praktiken på samma nivå. Inom sjöfartsbranschen ansåg man allmänt att den positiva utvecklingen i betydande grad också påverkats av att ”alla som sitter i båten har börjat paddla i samma riktning”. Organisationernas samförstånd och statsmaktens tillmötesgående syntes inte bara som att nedgången i arbetsplatserna stannade upp, utan också som att tonnagets medelålder sjönk.[179]
Passagerarfärjan Viking XPRS, som sjösattes 2008, blev ett varnande exempel på de dåliga relationerna mellan rederiet och arbetstagarorganisationen. Fartyget, som under byggtiden planerats för finsk flagg, fick efter misslyckade anställningsförhandlingar svensk flagg efter sig.[180] Eckerö Lines M/S Finlandia, som köpts från Italien, inledde däremot på årets sista dag 2012 trafiken mellan Helsingfors och Tallinn under finsk flagg. Detsamma gjorde det nybyggda fartyget Viking Grace, färdigställt på varvet i Åbo, som senare vintern 2013 inledde trafiken mellan Åbo och Stockholm. Även tonnageskatten förde ”ett rekordantal fartyg under finsk flagg”.[181] Till exempel har alla Finnlines nya fartyg som seglar i Finland sedermera registrerats under finsk flagg.[182]
Den finländska sjöfartens och Sjömanspensionskassans största hotbild blev därefter Finlands försvagade statsfinanser. När staten började skära ner sina utgifter fäste de som vaktar kassakistan sin blick på de stöd som sjöfarten fick. Detta tryck ledde i de trepartsförhandlingar som fördes i konstruktivt samarbete till sådana ändringar i SjPL genom vilka nedskärningarna i statens utgifter riktades mot sjöfararnas pensionsskydd. Sålunda tryggades statsandelen i kassans utgifter även i fortsättningen, om än på en något lägre nivå än tidigare.
Sipiläs regering meddelade 2015 att den skulle skära ner sjöfartens passagerarfartygsstöd med 20 miljoner euro ifall arbetsmarknadsparterna inte nådde enighet om det samhällsfördrag som regeringen eftersträvade. Om så hade skett skulle det sannolikt ha drivit fartygen hos den som förlorade mest stöd, Viking Line, under svensk flagg. Just passagerarfartygsstödet mötte kritik även senare. Det har regelbundet kommit upp till exempel när nedskärningar i företagsstöden har föreslagits. Då har man nedvärderande talat om nöjeskryssare. Sjöfartsbranschen och SPK har betonat passagerarfärjornas stora andel på över 60 procent av varuflödena i Finlands utrikeshandel, den nationella försörjningsberedskap som fartygen under finsk flagg medför samt sannolikheten för utflaggningar och deras följdverkningar. I passagerarrederiernas tjänst arbetade 2014 sammanlagt 4 800 av SPK:s försäkrade, medan det totala antalet försäkrade var omkring 7 700.[183]
Hotbilden syntes också i SPK:s strategi som uppdaterades 2018. Enligt verkställande direktör Kari Välimäki var SPK:s mål att ”i denna situation hålla rederiernas pensionsförsäkringspremier så låga som möjligt med hjälp av god solvens och god placeringsavkastning. Likaså strävar man efter att på längre sikt sänka statens direkta andel av SjPL-pensionerna, dock så att SjPL:s solvens inte äventyras.”[184]
Den solventaste pensionsanstalten
SHM:s utredningsmän konstaterade i början av millenniet att SjPL:s bestämmelser om att rikta placeringarna till sjöfarten inte längre var motiverade och verkade i strid med målet att sprida riskerna. Verkställande direktör Jaatinen var av samma åsikt. SPK hade ju inte på flera år ens kunnat finansiera sjöfartens produktiva investeringar: ”Viktigare – – är placeringarnas avkastning på lång sikt, eftersom man på så sätt kan lätta på det tryck som riktas mot försäkringspremien. På detta sätt kommer nyttan hela näringen till del, inte bara några få låntagare.” Den föråldrade bestämmelsen om placeringen av pensionskassans medel avlägsnades ur lagen 2001.[185]
Kassan hade redan efter mitten av 1990-talet köpt kapitalförvaltningstjänsterna huvudsakligen utifrån. I egen förvaltning fanns närmast fastighetsplaceringarna. År 1998 utvidgade SPK sin placeringsverksamhet till Europa och förberedde sig på så sätt delvis på den förändring i placeringsmiljön som den gemensamma valutan euron medförde. Placeringarnas totalavkastning motsvarade då i storlek den andel av SPK:s pensionsutgifter som staten betalade.[186]
Försäkringsbolagens och pensionsanstalternas placeringsverksamhet samt övervakningen av solvensen hade effektiviserats och organiserats kraftigt. I april 1999 inledde det nya Försäkringsinspektionen sin verksamhet. Redan före detta hade SHM:s försäkringstillsyn i samband med sina inspektionsbesök och revisioner ansett att organisationen och resurserna för SPK:s placeringsverksamhet inte stod i rätt proportion till placeringsverksamhetens risker. Verkställande direktör Jaatinen och styrelseordförande Arto V. Klemola diskuterade saken i februari 1999 vid SHM:s försäkringstillsyn. Efter besöket skrev Jaatinen en promemoria till styrelsen om en omorganisering av SPK:s placeringsverksamhet.
Jaatinen hade ansvarat för SPK:s placeringar vid sidan av sina övriga arbeten. I praktiken tog placeringsverksamheten merparten av hennes arbetstid. Det tydliga budskap som kom från försäkringstillsynen var för henne också en lättnad. Det gav ett stadigt ryggstöd åt hennes förslag att det till kassan skulle anställas en sådan ekonomi- och placeringschef som samtidigt skulle fungera som verkställande direktörens ställföreträdare. Den kombinerade befattningen berodde på att även ekonomiförvaltningen hade varit överbelastad. Bokföringen låg ofta avsevärt efter de två månader som lagen tillät. Arbetsmängden var bara på väg att växa. Kassans solvens hade övervakats och rapporterats fyra gånger om året. Och från detta var man på väg att snart övergå till en månatlig granskning.[187]
Som SPK:s placerings- och ekonomichef (från 2007 direktör) började i slutet av 1999 EM Henrik Lilius. Han hade erfarenhet från flera företag inom finansbranschen innan han 1993 övergick till SHM:s försäkringstillsyn. Där följde han närmast pensionsstiftelser och pensionskassor. SPK:s fastigheter förblev även efter utnämningen på verkställande direktörens ansvar. I ekonomiska frågor hade Lilius ett viktigt stöd i den erfarna redovisningschefen Anneli Wallenius.[188]
Pensionskassans placeringsverksamhet gjorde ett rekordresultat på 62 miljoner euro 1999. På grund av den nedgång på aktiemarknaden som följde på att IT-bubblan sprack dök SPK:s placeringsavkastningar som helhet ner till svagt negativa under tre på varandra följande kalenderår 2000–2002.
I styrelsen betraktades aktier ännu som riskplaceringar. Lilius blev liksom tvungen att utbilda styrelsen. Han påminde om att SPK:s placeringshorisont var lång. De årliga svängningarna hade ingen stor betydelse, om bara den genomsnittliga avkastningen var tillräcklig. I kassan bedömde man att den fonderade delen egentligen skulle börja användas till pensionsavgifterna först på 2020-talet. Så småningom blev attityden i styrelsen gynnsammare mot aktier. De större placeringsbesluten var Lilius alltid tvungen att föra till styrelsen. I allmänhet klubbade styrelsen besluten i enlighet med förslaget. I början kunde man visserligen säga att hyrorna inte fick höjas, eller något liknande.
I slutet av 2001 låg 49 procent av SPK:s placeringar i räntepapper, 27 var bundna i aktier och 24 procent i fastigheter. Man strävade efter att öka aktiernas andel inom de gränser som solvensen tillät. I de utländska placeringarna följde man en så kallad satellitstrategi, där merparten av placeringarna fanns i indexfonder. De kompletterades med aktivt förvaltade satelliter. Med indexplacering minskade man portföljförvaltarrisken och de kostnader som belastade avkastningen. Sålunda fick man en bred spridning till låga kostnader. Med satellitplaceringarna sökte man i sin tur en högre avkastning än indexportföljen. Man strävade efter att göra fastighetsplaceringarna mångsidigare genom att öka andelen affärslokaler med god avkastning och i goda lägen.[189]
När marknaderna återhämtade sig steg placeringsavkastningarna 2003 till över 42 miljoner euro. Aktieplaceringarnas andel hade inte stigit. Räntepapprens andel var fortfarande nästan hälften. Fastigheternas andel var 27 procent, vilket var klart större än pensionsanstalternas genomsnittliga cirka 10 procent.[190]
SPK beslutade 2005 att ändra ägar- och bolagsformsstrukturerna för sina fastigheter. Avsikten var att förenhetliga de olika fastighetsbolagens bolagsordningar och förvaltning samt att samtidigt avstå från det direkta ägandet av fritt finansierade fastigheter och fastigheter som omfattades av Aravas fortsatta begränsningar genom att ombilda objekten till bostadsaktiebolag.[191] Under de följande åren förnyade kassan strukturen i sin fastighetsportfölj genom att avstå från enstaka bostadsaktieäganden samt genom att koncentrera sig på ägandet av hela bostadsfastigheter.[192] Uthyrningsverksamheten för sina bostäder i huvudstadsregionen överlät kassan i november 2006 till Vuokraturva Oy för skötsel.[193] Från början av 2010 inledde MEK-Huolto Oy sin verksamhet, i vars tjänst det fanns sex fastighetsskötselarbetare.[194]
SPK:s placeringar gav utmärkt avkastning åren 2003–2006. Resultatet 2005 var det näst bästa i historien. Solvensen, det vill säga verksamhetskapitalets förhållande till ansvarsskulden, steg till 38 procent 2006, medan den 2003 hade varit knappt 19 procent. De goda buffertarna höll också försäkringspremierna i schack. I början av 2005 steg totalpremien med två procentenheter till 22. Den föregående höjningen hade gjorts i början av 1999.
Solvensen uppmuntrade till en utvidgning av allokeringen i SPK:s placeringsportfölj 2006 med en ny placeringsgrupp som bestod av infrastrukturplaceringar, hedgefonder och kapitalfonder.[195] Kassan gjorde förhållandevis stora placeringar i fyra–fem internationella infrastrukturfonder. Dessa placerade i sin tur i motorvägar, hamnar, vattendistribution, vindkraftsparker, solkraftsparker och till exempel i utvidgningen av hamnen i Liverpool. Merparten av placeringarna gav skäliga avkastningar.
Kapitalfondsplaceringen växte till slut sig förhållandevis stor. Lilius anlitade en samarbetspartner som kände de internationella marknaderna och som plockade ut de fonder som passade SPK:s behov. Det väsentliga var att i tid hitta de fonder som kunde sin sak. SPK betalade arvode till sin samarbetspartner, men avsevärt mindre än vad de överlappande arvodesstrukturerna i den ”fondernas fond” som rekommenderats även åt pensionskassan skulle ha kostat.
Lilius berättar att han som placerare vid den tiden hade Yale-universitetets stiftelse (Endowment) som förebild, en av de bästa placerarna i Förenta staterna. Han följde noggrant deras årsrapporter och märkte att de nästan helt hade avstått från börsplacering. Lärdomen var att om man vill ha bättre avkastning än andra, så kan man inte vara där alla andra också är. Tillämpat på pensionskassan betydde det att man ”lite vid sidan av” skulle kunna göra också något sådant, ”att man inte går med i massan”. Till slut var satelliterna i praktiken kapitalplacering. ”All noterad placering gick till index enligt principen att man bara minimerar kostnaderna.”[196]
För pensionsanstalterna, inklusive SPK, lades i början av 2007 en ny post till som minskar eller ökar den försäkringstekniska ansvarsskulden, den aktieavkastningsbundna tilläggsförsäkringsskulden. Efter en övergångstid på fem år baserade sig 10 procent av pensionsanstalternas ansvarsskuld på den genomsnittliga avkastningen av pensionsanstalternas noterade aktieplaceringar. Genom att snabba upp ansvarsskuldsbeloppets beroende av aktiemarknadens svängningar överfördes en del av placeringsrisken till att bäras av hela pensionssystemet. Det tidigare avkastningskravet, beräkningsgrundsräntan, försvann som begrepp och i stället kom en överföringsskyldighet till fonden. Den nya avkastningsskyldigheten baserade sig huvudsakligen på pensionsanstalternas genomsnittliga solvensgrad och delvis på den genomsnittliga avkastningen av pensionsanstalternas noterade aktieplaceringar.[197]
Subprime-krisen ledde 2007 till svängningar i aktiekurserna och till sjunkande värden världen över. SPK:s styrelses seminarium ordnades i oktober på Island, där en aldrig tidigare skådad placerings- och bankyra blomstrade. SPK:s seminarieprogram bestod uttryckligen av placeringsfrågor. Styrelsen bekantade sig med Kaupthing Banks verksamhet och Islands ekonomi, lyssnade på ett inledningsanförande om kapitalfondsplacering samt besökte bland annat en isländsk pensionsfond.[198] SPK:s placeringsavkastning förblev 2007 anspråkslös jämfört med de föregående åren. Fastigheterna gav 6,8 procent och även aktierna, tack vare en stark början av året, 6,3 procent. Ränteplaceringarnas avkastning stannade på 1 procent och de övriga placeringarnas, det vill säga huvudsakligen infrastrukturplaceringarnas, avkastning på 2,1 procent.[199]
Att finanskrisen bröt ut i augusti 2008 skakade placeringsmarknaderna världen över. Lilius minns att ”nog var vi då rätt långt nere. På sätt och vis hade planerna redan gjorts och lagts i byrålådan om hur man ändrar aktieplaceringarna till en annan typ, till skuldebrev vars avkastning baserade sig på aktieindexens utveckling.” Sådana skuldebrev behandlades i solvensberäkningen mildare än direkta aktieplaceringar.[200]
Ändringen behövde inte genomföras, då arbetspensionsförsäkrarnas solvensbestämmelser tillfälligt lindrades. Sålunda strävade man efter att förhindra den irrationella verksamhet som berodde på reglerna. Avkastningen på SPK:s placeringstillgångar för 2008 rasade till 15,2 procent på minus. Pensionskassans solvensgrad försvagades i slutet av året till 22,1 procent, men var bättre än hos något arbetspensionsbolag. Solvensen möjliggjorde en planenlig fortsättning av placeringsverksamheten.[201]
Enligt Lilius gav sig SPK efter krisen – ”delvis säkert med tur, men delvis medvetet – in på att på nytt placera i aktier så snabbt som möjligt – – jag spanade bara efter när man kunde börja.” Hos arbetspensionsbolagen tog beslutet och genomförandet lång tid. För en liten pensionskassa var det smidigare att göra ändringen. ”Men förstås fanns det alltid det att man måste få styrelsen att godkänna det.”[202]
Aktierna var redan den största posten i SPK:s placeringar 2009. Då måste man börja fundera på hur man sprider den risken. Masslånen, staternas obligationer och andra fungerade till en början som en balanserande faktor. När räntenivån sjönk under de följande åren var skuldebreven inte längre ett beaktansvärt alternativ. SPK började därför trygga sina placeringar med fastigheter. År 2010 var fastighetsplaceringarnas andel en tredjedel. Då hade man redan beslutat att kassan framför allt skulle koncentrera sig på huvudstadsregionen. Hyresinkomsterna innebar ett värdefullt, stabilt kassaflöde för kassan, ur vilket man kunde betala pensioner vid sidan av premieinkomsterna.[203]
År 2013 ville kassan inte längre öka sina risker kopplade till företagsverksamhet och inte heller anskaffa fler affärs- och kontorslokaler. Av kassans cirka 1 100 hyresbostäder låg ungefär hälften i huvudstadsregionen. I de flesta av dem hade grundrenoveringar gjorts redan på 90-talet. Det senaste bostadshuset hade blivit färdigt vid millennieskiftet. Nu ville kassan förnya och föryngra sitt bostadsbestånd och koncentrera det till huvudstadsregionen och Åbo, varvid även fastighetsskötseln var lättare att ordna.[204] SPK höll på att inleda flera betydande fastighetsprojekt.
Den nya verkställande direktören Kari Välimäki stödde starkt satsningen på bostadsfastigheter. Det största av de planerade projekten var Harppuunakortteli, som med tiden skulle byggas i omedelbar närhet av Åbo slott. På området planerades nästan 40 000 våningskvadratmeter bostäder samt kontors- och affärslokaler. Endast en del av kvarterets kommande objekt var avsedda att stanna hos pensionskassan själv, det vill säga till denna del var det fråga om grynderverksamhet. I Hagalund i Esbo hade kassan ett fastighetsutvecklingsobjekt i grannskapet till köpcentret Ainoa. I Kronbergsområdet i Helsingfors höll byggandet av ett bostadshöghus på att inledas. För att genomföra byggprojekten koncentrerade sig fastighetschef Matti Jokinen på att genomföra utvecklingsprojekten, och i hans ställe valdes en ny fastighetschef.[205]
Tilläggsavkastning strävade pensionskassan efter att uppnå genom att öka andelen onoterade europeiska företag av sina tillgångar. Målet var att småningom höja andelen av dessa placeringar till omkring en femtedel av hela förmögenheten.[206] I slutet av 2017 sökte kassan en spridning av sina tillgångar genom en placering i en skogsfond. Skogsfonder grundades när skogsjätten UPM höll på att lätta sin balansräkning genom att sälja bort en del av sina skogar. SPK gick med i en fond som ingick leveransavtal med UPM till marknadspris. När skogsfondens avkastning var bättre än väntat ville SPK satsa mer på skog, men inte i en fond med många andra placerare. Sålunda grundade kassan då en skogsfond, genom att utöka vilken kassan har blivit en av de största skogsägarna i Finland.
I slutet av 2018 täckte placeringarna i realtillgångar 42,8 procent. Den bestod av fastigheter 29,6 procent, infrastrukturfonder 8,4 procent och skogsfonder 4,9 procent. I företag fanns 42,6 procent placerat, varav i börsen 28,2 procent och i onoterade kapitalfonder och mellanfinansiering, det vill säga Mezzanine-fonder, 14,4 procent. Ränteplaceringarnas andel var ännu 14,6 procent.
Den bästa avkastningen, 12,2 procent, fick man från kapitalfonderna. Även infrastruktur- och skogsfondernas avkastning var 9,0 procent och från de privata lånefonderna 4,8 procent. Fastighetsplaceringarna stannade på 2,9 procent. Sämst klarade sig de noterade aktieplaceringarna, som var 7,9 procent på förlust. Även masslånens avkastning var negativ.[207]
[101]: Styrelsen 17.12.2001.
[102]: Styrelsen 1.11.2002. Däri Ove Herrlin PM ”Förenklingen av arbetspensionslagstiftningen”.
[103]: Årsberättelse 2002. Helena Jaatinen.
[104]: Albatrossi 1/2003.
[105]: Albatrossi 1/2003.
[106]: Styrelsen 5.3.2004.
[107]: Årsberättelse 2004.
[108]: Styrelsen 3.4.2006.
[109]: Årsberättelse 2009. Helena Jaatinen.
[110]: Välimäki 6.3.2026.
[111]: Styrelsen 21.10.2003.
[112]: Albatrossi 2–3/2012.
[113]: Albatrossi 2–3/2012.
[114]: Albatrossi 4/2012.
[115]: Årsberättelse 2013.
[116]: Välimäki 6.3.2026.
[117]: Albatrossi 2–3/2014.
[118]: Välimäki 6.3.2026.
[119]: Årsberättelse 2015.
[120]: Albatrossi 2–3/2018.
[121]: Styrelsen 25.10.2018. Däri Kimmo Karppinens promemoria 21.9.2018.
[122]: Styrelsen 13.4.2000. Däri Helena Jaatinen kommenterar utredningsmännens slutrapport om konkurrensförhållandena i det lagstadgade arbetspensionssystemet.
[123]: Paulaharju 9.4.2026.
[124]: Styrelsen 3.9.2002.
[125]: Årsberättelse 2003; 2007.
[126]: Styrelsen 5.3.2004; 14.6.2004.
[127]: Årsberättelse 2003; 2004; 2007.
[128]: Årsberättelse 2007.
[129]: Paulaharju 9.4.2026.
[130]: Årsberättelse 2008.
[131]: Årsberättelse 2009.
[132]: Årsberättelse 2011; 2013; Välimäki 6.4.2026.
[133]: Styrelsen 13.4.2004.
[134]: Årsberättelse 2007.
[135]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2002.
[136]: Albatrossi 3/2009.
[137]: Styrelsen 17.8.1993; 8.11.1994; 4.11.1997.
[138]: Styrelsen 19.11.2002; 2.6.2003; Årsberättelse 2003; Albatrossi 2/2005. Däri Helena Jaatinen, ”Invaliditetsspiralen bruten i tid”: Jaatinen
[139]: Styrelsen 11.8.2003; 28.8.2003; 19.9.2003; 4.2.2004.
[140]: Paulaharju 9.4.2026.
[141]: Albatrossi 2/2005. Däri Helena Jaatinen, ”Invaliditetsspiralen bruten i tid”.
[142]: Styrelsen 6.8.2002; Styrelsens verksamhetsberättelse 2002; 2003; Paulaharju 9.4.2026.
[143]: Styrelsen 11.1.2007.
[144]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2009; Jaatinen
[145]: Albatrossi 1/2010.
[146]: Albatrossi 4/2013.
[147]: Albatrossi 2–3/2013; Paulaharju 9.4.2026.
[148]: Albatrossi 2–3/2017. Däri Michaela Björklund: Vad sker efter ett avslagsbeslut.
[149]: Styrelsen 24.4.2015; 26.8.2015.
[150]: Styrelsen 31.8.2016.
[151]: Styrelsen 24.1.2017; Albatrossi 1/2017.
[152]: Styrelsen 3.3.2017; 9.6.2017; Albatrossi 2–3/2017. Däri Kari Välimäki: En ny slags företagshälsovård för sjöfarten.
[153]: Styrelsen 3.3.2017; 26.4.2018.
[154]: Styrelsen 29.11.2018.
[155]: Styrelsen 7.6.2019.
[156]: Styrelsen 24.10.2019.
[157]: Välimäki 6.3.2026; Paulaharju 9.4.2026; Albatrossi 2–3/2020.
[158]: Paulaharju 9.4.2026.
[159]: Styrelsens verksamhetsberättelse 1999.
[160]: Årsberättelse 1999
[161]: Albatrossi 1/2000. Helena Jaatinen: Utflaggningarna hotar inte pensionerna.
[162]: Årsberättelse 2000. Däri Helena Jaatinen 15.3.2001.
[163]: Årsberättelse 2001.
[164]: Styrelsen 1.10.2001.
[165]: Styrelsen 13.3.2003; 10.4.2003.
[166]: Styrelsen 21.10.2003.
[167]: Årsberättelse 2003.
[168]: Årsberättelse 2003.
[169]: Årsberättelse 2005.
[170]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2006; Albatrossi 1/2007; 3/2007.
[171]: Albatrossi 3/2007.
[172]: Albatrossi 3/2008.
[173]: Årsberättelse 2007; 2008.
[174]: Årsberättelse 2008; 2009.
[175]: Årsberättelse 2009.
[176]: Årsberättelse 2009; Styrelsens verksamhetsberättelse 2009.
[177]: Årsberättelse 2010.
[178]: Årsberättelse 2012.
[179]: Albatrossi 1/2012.
[180]: Paulaharju 9.4.2026.
[181]: Albatrossi 2–3/2012.
[182]: Paulaharju 9.4.2026.
[183]: Albatrossi 2–3/2015; 1/2016.
[184]: Albatrossi 2–3/2018.
[185]: Styrelsen 13.4.2000. Helena Jaatinen kommenterar: Utredning av konkurrensförhållandena i det lagstadgade arbetspensionssystemet. Utredningsmännens slutrapport; Styrelsen 29.5.2001.
[186]: Årsberättelse 1998.
[187]: Styrelsen 15.3.1999. Däri Helena Jaatinen, Ordnandet av Sjömanspensionskassans placeringsverksamhet; Styrelsen 4.5.1999. Däri Jaatinen, Ekonomi- och placeringsdirektörens uppgifter och ansvar.
[188]: Lilius 18.3.2026.
[189]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2001. Styrelsen 28.11.2001. Däri placeringsplanen 2002.
[190]: Styrelsen 21.10.2003; Styrelsen 15.12.2003.
[191]: Albatrossi 1/2005.
[192]: Albatrossi 3/2007.
[193]: Albatrossi 3/2006.
[194]: Årsberättelse 2009.
[195]: Styrelsen 19.6.2006.
[196]: Lilius 18.3.2026.
[197]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2006.
[198]: Styrelsen 18.6.2007.
[199]: Årsberättelse 2007.
[200]: Lilius 18.3.2026.
[201]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2008.
[202]: Lilius 18.3.2026.
[203]: Albatrossi 2/2010.
[204]: Årsberättelse 2013.
[205]: Albatrossi 4/2013.
[206]: Albatrossi 4/2015.
[207]: Styrelsens verksamhetsberättelse 2018.