Verkställande direktör Erkki Mäkelä gick i pension i slutet av 1983. Kassans styrelse föreslog att titeln försäkringsråd skulle utverkas åt Mäkelä ”för hans betydande förtjänster bland annat som utvecklare av trafikförsäkringslagen, sjukförsäkringslagen och sjömanspensionslagen samt av Sjömanspensionskassan, liksom för hans arbete inom området för försäkringsinspektion.” [1]

Styrelseordföranden Aurela valdes till kassans nya verkställande direktör. När han sökte uppdraget bad han att få ta emot uppgifter som gällde utvecklingen av beräkningsgrunderna för arbetspensionsförsäkringen samt förtroendeuppdrag i anslutning till arbetspensionssystemet och försäkringsverksamheten.[2] Aurela förhandlade och ledde SPK till att tätare ansluta sig till arbetspensionssystemets strukturer och reformer. Aurelas period blev kort då han redan sommaren 1986 övergick till att bli verkställande direktör för Eläke-Kansa.

Helena Jaatinen, som varit kassans jurist sedan 1979 och vice direktör sedan 1983, utnämndes till kassans nya verkställande direktör, som den första kvinnliga direktören för en pensionsanstalt i Finland. Jaatinen berättar om sina företrädare att Mäkelä var ”sin tids grundjurist, kände lagen väl, sjömanslagen, och vägledde mig förstås rätt mycket – – Altti Aurela kunde säga klockan 15 när han gick till ett möte att gör en promemoria om den här saken, den ska vara klar i morgon. Och jag hade man och små barn hemma, så nog lärde man sig det så småningom.”[3]

SPK:s styrelse leddes från 1983 av chefen för SHM:s försäkringsavdelning, filosofie doktor Jukka Rantala. År 1994 inledde SHM:s avdelningschef Arto V. Klemola som ordförande. Dessförinnan hade man fått ett utlåtande av justitiekansler Jorma S. Aalto om att tjänstemännen vid SHM:s försäkringsavdelning skulle anses jäviga att verka i SPK:s styrelse. Med denna linje gjordes inom SHM en åtskillnad mellan den verkställande och den övervakande rollen.[4]

SPK:s kontor hade till uppgift att sköta sjöfararnas pensionsskydd. Arbetets kärna utgjordes av hanteringen av anställnings- och inkomstuppgifter, behandlingen av pensionsansökningar och utbetalningen av pensioner. ”Till denna grunduppgift hör väsentligen att sörja för pensionsskyddets inriktning och innehåll samt förvaltningen av de medel som samlats in som försäkringspremier”, beskrev verkställande direktör Jaatinen våren 1998.[5] APL-integrationen och informationsteknikens snabba utveckling krävde av kassan satsningar på förnyandet av datasystemen. År 1981 ingicks ett avtal med Oy Tietokonepalvelu om skötseln av medlemsregistret och övriga ADB-frågor. Det ägdes huvudsakligen av Pensionsskyddscentralen och bl.a. en rad pensionsbolag och -kassor. Sjömanspensionskassan blev också delägare i bolaget.[6]

Pensionskassans personalantal förblev mycket stabilt under Jaatinens period som verkställande direktör. År 1986 arbetade 21 funktionärer i kassan och 1998 till och med färre, det vill säga 18. I uppgifter i anslutning till skötseln av fastigheter och lägenheter fanns 1986 dessutom 18 personer och 1998 i genomsnitt 10. Den verkställande direktör som kämpade vidare med en liten besättning ledde också själv de datatekniska reformerna och fattade placeringsbeslut, tills kassan i slutet av 1990-talet anställde sin första IT-chef och sin första placeringschef.

En betydande förändring i styrelsearbetets rutiner kom när fattandet av pensionsbeslut överfördes till kontoret 1990. Att avgöra alla invalidpensioner förblev dock fortfarande styrelsens sak. I nästa skede – 1993 – behandlades även ansökningarna om invalidpension vid kontorsmöten, där det inte fanns någon sakkunnigrepresentation för sjöfararna. Om beviljandet av en pension inte var helt klart, eller om till exempel FPA:s ståndpunkt om arbetsoförmågan avvek från pensionskassans expertläkares eller föredragandes ståndpunkt, behandlades pensionsansökan vid SPK:s styrelsemöte.[7]

Kassan ordnade i praktiken årligen sjöfartens socialseminarier för riksdagsledamöter och intressentgrupper. Till exempel 1984 ordnades ett sådant på önskan av riksdagens socialutskott. Seminariet genomfördes på passagerarbilfärjan Finnjet i samarbete med Sjömansservicebyrån, tillsammans med vilken pensionskassan årligen även gav ut Sjömanskalender.[8]

Kassans informationsverksamhet bestod närmast av tjänsteinnehavarnas framträdanden vid olika tillställningar. Kassan publicerade även små blad som delades ut till de försäkrade via rederierna. Allra i början av 1980-talet hade kassan en kort tid anställd en deltidsanställd informationssekreterare, Mikael Brunila, som i september 1981 gjorde en informationsresa av försökskaraktär till hamnarna i Rotterdam och Antwerpen. Enligt Brunila var mottagandet på de finländska fartygen ”med några få undantag utmärkt, vilket redan åhörarnas antal visar. Alltid räckte inte stolarna i mässen, utan åhörare blev stående också i korridorerna.” Allmänna kommentarer var: ”bra att vi äntligen fick en sakkunnig som kunde berätta för oss om sakerna” och ”kom nu och lyssna du med, du som alltid går och skäller på den där pensionskassan”, skrev Brunila i sin reserapport. Diskussionen om systemet fördes med sjömännen tidvis rentav häftigt. Kritiken riktades särskilt mot befälets pensionsålder och försäkringspremierna. Det framfördes också tvivel om huruvida sjömännen i allmänhet lever ända till pensionsåldern eller om kassan ännu vid sekelskiftet har pengar att betala pensioner.[9]

Förmannen för kontorsteamet, Marina Paulaharju, framförde i en promemoria om kassans informationsverksamhet som hon utarbetade hösten 1997 att styrelsen skulle bemyndiga kontoret att i detalj utreda bristerna i pensionskassans informationsverksamhet.[10] Verkställande direktör Jaatinen föredrog ärendet vid styrelsens följande möte. Kassans informationsverksamhet var oplanerad och rätt obetydlig. De försäkrade, arbetsgivarna, hyresgästerna och övriga intressentgrupper behövde dock fortlöpande information om bland annat lagändringar, ändringar i försäkringspremierna och fastighetsfrågor. En god och heltäckande informationsverksamhet var enligt Jaatinen viktig redan på grund av de allt mer komplicerade pensionssystemen. Inom vissa branscher ordnade pensionsanstalterna redan en rätt mångsidig information med egna informatörer. Som naturliga kanaler för den externa informationsverksamheten nämnde verkställande direktören bland annat en informationstidning och egna internetsidor.[11]

Paulaharju sökte sig till kommunikationsutbildning och åtog sig att ansvara för pensionskassans information och senare kommunikation. Pensionskassans första, ännu rätt anspråkslösa informationstidning Albatrossi sändes 1999 till kassans försäkrade och pensionärer. Tidningen fick sitt namn enligt Helena Jaatinens idé och som en anspelning på Juha ”Watt” Vainios låt med samma namn. På hösten togs SPK:s webbsidor i bruk.[12]

”Principen om det eviga kollektivet” på prov

Det allt starkare pensionsskyddet och pensionärernas fortlöpande växande antal hade höjt Sjömanspensionskassans pensionsutgifter på ett oroväckande sätt. Försäkringsmatematikern Kauko Poranens försäkringstekniska undersökning visade i slutet av 1978 att kassans solvens inte var ”betryggande” ens med den försäkringspremie som året innan höjts till sex procent. Premien måste fram till sekelskiftet höjas kanske till och med 14, det vill säga till sammanlagt 28 procent. Bland sjöfararna spred sig under dessa tider ett seglivat rykte om att hela sjömännens pensionsskydd var i fara och att pensionskassan höll på att gå i konkurs. Problemets grundorsak var den höga inflationen, som ökade pensionsutgifterna samtidigt som den åt upp avkastningen på pensionsmedlen till nästan ingenting.

Kassan beställde av professor Teivo Pentikäinen, som hade planerat sjömanspensionssystemet (SjPL-systemet), en undersökning av möjligheterna att förbättra SPK:s solvens. Arbetet var först i sin början när SHM hösten 1980 fastställde en höjning av försäkringspremien till sju procent för åren 1981–1983.[13] Premiehöjningen byggde på en ny ”graderad försäkringspremiemodell”, i vilken kassan i fortsättningen skulle följa utvecklingen av den försäkringspremie som avses i arbetspensionslagen och fastställa premiehöjningarna för de kommande åren så att finansieringen av pensionerna var tryggad under hela prognosperioden.[14]

SPK:s ekonomiska spelrum var litet. Pensionerna eller deras villkor kunde enligt verkställande direktör Erkki Mäkeläs ”tillgängliga uppgifter” – det vill säga i praktiken på grund av sjöfartsorganisationernas motstånd – inte försvagas. På inkomstsidan var den enda justeringsmånen i låneräntorna. I hyrorna kunde det på grund av hyresregleringen inte göras några nivåhöjningar.[15]

Sjömanspensionskassans ledning och styrelse oroades av ännu en sak: livskraften hos den finländska sjöfarten – och i anslutning till den – vad som skulle hända kassan ifall antalet försäkrade började sjunka betydligt. Av denna anledning gjordes under den förra delen av 1980-talet de första trevande sonderingarna om en anslutning till arbetspensionssystemets utjämningspool, men utan något konkret resultat.[16]

Den fonderingsgrad som tryggade kassans solvens måste just på grund av SjPL-systemets litenhet vara högre än i det övriga arbetspensionssystemet. Kravet höll för sin del uppe de höga försäkringspremierna. Pensionsfondens, dvs. den täckta ansvarsskuldens, förhållande till hela pensionsansvaret var i SPK vid utgången av 1982 drygt 62 procent av lönesumman, medan motsvarande procenttal på APL-sektorn vid utgången av 1980 hade varit drygt 34.[17]

Professor Pentikäinens solvensrapport blev färdig våren 1983. I den ansåg han det nödvändigt att beskriva ”principen om det eviga kollektivet”, som han på sin tid hade tillämpat i SjPL-systemet:

Principen om det eviga kollektivet förutsätter, sådan den ursprungligen framställdes, att kollektivet, i detta fall kassan, fortgår i evighet. I stället för de medlemmar som lämnar kommer det alltid nya. Pensions- och övriga utgifter å ena sidan och premie- och ränteinkomster å andra sidan beräknas genom att diskontera dem till nuet, inklusive alla kommande generationer. Försäkringspremien bestäms enligt en fast procent utifrån ekvationen att de framtida utgifterna ska vara desamma som fonden vid beräkningstidpunkten.

Systemet hade sedermera anpassats. När SjPL-systemets försäkringspremier bedömdes beräknades inkomsterna och utgifterna nu ”några tiotal år (i stället för en oändligt lång tid) framåt”, och man såg ”om jämvikten bevaras och med vilken premieprocent”. Enligt Pentikäinen förutsatte principen om det eviga kollektivet inte full fondering utan partiell fondering, liksom även i den allmänna arbetspensionen:

I själva verket överförs (förtäckt) det underskott som finns vid beräkningstidpunkten, dvs. skillnaden mellan den fulla fond som beräknats enligt de intjänade förmånerna och de befintliga medlen, till framtiden. Det tas alltså inte ut av den nuvarande generation av vars förmåner detta underskott har uppstått, utan överförs till att delvis betalas av kommande generationer. Därför är premien längre fram i framtiden större än den teoretiska jämviktspremien i ett fullt fonderande system.

Men fonderingen av pensionsmedlen fungerade uppenbarligen inte som planerat. Realräntan på pensionskassans placeringar hade i beräkningarna satts till 3 procent, ”vilket skulle förutsätta att den genomsnittliga ränteavkastningen höjdes till omkring 13 procent”. Under sin verksamhetstid hade SPK inte nått ens i närheten av den eftersträvade realräntan. I själva verket hade räntan tidvis till och med blivit negativ. Avkastningen hölls nere särskilt av placeringarna i bostadsbyggnader. Kassan måste enligt Pentikäinen ändra sin placeringspolitik eller åtminstone radikalt höja räntorna på sina lån. Situationen avvek dock inte från ”det som i pensionssystemen i allmänhet har hänt eller håller på att hända”:

Kostnadernas slutliga nivå är visserligen högre än vad som kan väntas i t.ex. det lagstadgade APL-systemet. Detta beror huvudsakligen på att sjömännens pensionsförmåner är bättre och pensionsåldrarna lägre. Dessa särskilda förmåner har dock motiverats och kan fortlöpande motiveras med att arbetstagarna – i motsats till andra yrken – i rätt betydande grad deltar i bekostandet av sina förmåner, och därtill även staten. Pensionsavgiftsbördan för sjöfartsbranschens arbetsgivare är mindre än för andra arbetsgivare.[18]

Sedan pensionskassans styrelse satt sig in i Pentikäinens utredning instruerade den ”kontoret” att utreda för det första den avkastning som fås av placeringsverksamheten, för det andra möjligheterna att ansluta sig till APL:s utjämningssystem, för det tredje huruvida arbetsgivarens och arbetstagarens försäkringspremier måste vara lika stora samt slutligen pensionsförmånerna.[19]

Verkställande direktör Altti Aurela föredrog i maj 1984 för fullmäktige SjPL-systemets finansieringsläge och de åtgärder som utvecklingen krävde:

I bokslutet konkretiserades, på till och med två sätt och i kalla siffror, den utveckling som vi tidigare har fått förhandsvarningar om i samband med de försäkringstekniska beräkningarna. Som en följd av den ytterst svaga premieutvecklingen försämrades de siffror som visar förmögenhetsutvecklingen kraftigt. För första gången blev de egentliga försäkringspremierna mindre än förmånerna, och för första gången sjönk även i mark den summa som fonderas för att täcka pensionsansvaret.

Lugnande var dock att man med försäkringspremierna och statsandelarna kunde täcka pensionsutgifterna ännu flera år framåt. Och det blev ännu kvar att placera även i fonden, vars värde förvisso skulle växa även med stöd av avkastningen ännu längre. Särskilt positivt var att ”de positiva utvecklingsförlopp som under tidigare år skett i den ekonomiska utvecklingen och i pensionssystemen hade möjliggjort en flackare höjningsbana för försäkringspremierna än tidigare beräknat, åtminstone för detta årtionde.” I arbetspensionssystemet och ”i någon mån” även i SjPL-systemet påverkades utvecklingen av att tillväxten i beståndet av invalidpensioner avstannade samt av den gynnsamma inflations- och ränteutvecklingen.[20] Att inflationen bröts inverkade också på att SPK inte behövde göra svåra ändringar i sin placeringsportfölj för sina intressentgrupper.

Den branschrisk som belastade SPK var dock verklig och allt mer uppenbar. Enligt Aurela kunde kassans finansiering i ett pensionssystem bundet till APL-index på lång sikt inte säkerställas enbart med fondering. Solvensen förutsatte ”ett utjämningsförfarande av samma slag som eller motsvarande arbetspensionssystemets” med vissa strikta förbehåll:

Sjömanspensionslagens ursprungliga finansieringssystem innehåller så betydande förmåner med tanke på sjöfartens olika parter att det inte finns skäl att övergå till en helt ny princip förrän den kan konstateras vara verkligt nödvändig och kan genomföras utan att äventyra det nuvarande systemets positiva sidor. Till exempel skulle en övergång till APL-utjämningssystemet leda till att arbetsgivarens försäkringspremie fördubblades, om än samtidigt till en väsentlig sänkning av arbetstagarens försäkringspremie.

Arbetstagarens försäkringspremie var en egenhet i SjPL-systemet, som enligt honom inte kunde ”tänkas bli höjd ytterligare från sin nuvarande nivå i en omgivning där arbetstagarna varken i Finland eller annorstädes behöver erlägga en motsvarande pensionsavgift”. Enligt Aurela måste den framtida utvecklingen av SjPL:s förmåner samordnas med den allmänna utvecklingen av pensionssystemen:

det torde inte längre vara tänkbart att pensionslagarnas utveckling sker med ett litet system som föregångare, utan ändringarna måste planeras och genomföras allmänt utifrån de utredningar och avtal som arbetspensionssystemets parter gör gemensamt.[21]

SjPL-premiegrunden fastställdes 1985 så att premien 1986 ännu stannade på sju procent, men därefter på det tal som fås genom att till värdet för 1986 årligen lägga konstanten 0,23 och avrunda talet till närmaste heltal. Beslutet skulle binda SjPL-premienivån till nivån för den kalkylerade arbetspensionsförsäkringen så att SjPL-försäkringspremien bestående var 15 procent högre än motsvarande APL-premie.[22] Detta innebar att nästa höjning till åtta procent skulle ske från början av 1989.

Sjöfartens smygande kris

Världens sjötransporter överskuggades i början av 1980-talet av en betydande överkapacitet, särskilt i transporterna av råolja. Antalet fartyg som seglat under svensk flagg hade redan under den senare hälften av 1970-talet rasat med över 40 procent.[23] De finländska handelsfartygens dödvikt låg däremot ännu på rekordnivå på ömse sidor om årtiondesskiftet. Antalet försäkrade steg 1981 till nästan 15 700 – delvis även framtvingat av det nya arbetsskiftssystemet. Därefter började siffrorna för båda indikatorerna sjunka.

Sverigetrafikens växande betydelse för den finländska handelssjöfarten fortsatte på 1980-talet. Viking sjösatte 1980 två passagerarfärjor på nästan 15 000 bruttoton. För Silja blev följande år fartygen Finlandia och Silvia Regina på 26 000 bruttoton färdiga, vilka en kort tid var världens största bilfärjor. Tonnaget växte också på det sättet att de tidigare Helsingforsfärjorna flyttades till trafiken mellan Åbo och Stockholm, där de trängde undan de mindre fartygen.[24]

År 1982 motsvarade det gods som gick på färjornas bildäck omkring 40 procent av Finlands import och export, när kol- och oljetransporterna inte beaktades. Av Sveriges godstrafik transporterade färjorna över 90 procent.[25] Pensionskassan beviljade vintern 1983 Vikings samrederi SF-Line Ab en lånereservering på 80 miljoner mark för anskaffningen av två nya passagerarbilfärjor.[26] Silja Lines nya fartygsbeställning gick 1984 till Wärtsilä. Silja Lines investering ökade raskt såväl dess passagerarantal som dess lasttransporter. Sjömanspensionskassan började i sin lobbning betona färjetrafikens betydelse för Finlands utrikeshandel.[27]

Den ”historiens dyraste löneuppgörelse” som sjöfararorganisationerna uppnådde med sina strejker våren 1980 höjde priset på det finländska sjöarbetet till en nästan ohållbar nivå. Det finländska torrlasttonnaget hamnade i svårigheter åren 1981–1982. Pensionskassan beviljade då flera rederier tillstånd att skjuta upp sina amorteringar med ett år.[28] Kassan hade även betydande fordringar hos bolagen i den konkurssatta Avomeri-koncernen.[29] År 1984 inleddes inom SjPL-systemet hela sju rederikonkurser och en separat tvångsauktion av ett fartyg, som ledde till att rederiets verksamhet upphörde. På grund av konkurserna gick kassan miste om premieinkomster, vilket i resultaträkningen syntes som en ökning av kreditförlustbokföringarna. Styrelsen beredde också ändringar i sina bestämmelser om indrivning av försäkringspremien.[30]

Den västerländska sjöfartens kris var till sin karaktär en kostnadskris. Transporterna växte, men arbetskraften och arbetsvillkoren i de utvecklade länderna var inga särskilda konkurrenstrumf på de globala marknaderna. Problemen kringgicks genom att flagga ut fartyg till länder med låga kostnader och låga skatter. Tendensen förstärktes av den liberalisering av kapitalrörelserna som inleddes i många västländer under den förra delen av 1980-talet. Det var allt lättare för rederierna att grunda dotterbolag i bekvämlighetsregister och överföra sitt tonnage i dotterbolagens ägo.[31]

Det initiativ som Ålands redare gjorde 1983 om ett eget bekvämlighetsregister som skulle grundas på Åland föll på sjöfararorganisationernas hårda motstånd. Finlands Bank, som höll på att frigöra finansmarknaden, gav dock hösten 1984 rederiet Gustaf Erikson tillstånd att grunda ett dotterbolag på Cypern. I dess ägo överfördes fyra kylfartyg som trafikerade på rutter mellan tredjeländer, vilka samtidigt fick nya filippinska besättningar.[32]

Mängden finländskt tramptonnage började under 1985 sjunka tydligt. Helsingin Sanomat skrev på våren att ”den finländska sjömannen är på grund av sina goda sociala förmåner och sina stränga krav på arbetsförhållanden en alltför dyr yrkesman för rederierna – i praktiken innebär de finländska organisationernas besättningskrav enligt redarna ofta att fartygen måste ha dubbel bemanning.” Finnlines hade enligt tidningen nyligen förlorat ”ett avtal till Sverige” om trafiken mellan Kotka och Bremen därför att det konkurrerande svenska fartyget trafikerade med 14 man, medan Finnlines skulle ha behövt en och en halv gång så stor besättning. Även sjöskattelättnaderna gjorde Sverige till ett billigare land än Finland för rederierna.[33]

Medlemsrederierna i Ålands Redarförening överförde åren 1985–1986 omkring 500 000 bruttoton, det vill säga nästan 70 procent av landskapets tonnage, under bekvämlighetsflagg. Inom Finlands Rederiförening gällde utflaggningarna drygt 50 procent av tonnaget och kulminerade åren 1986–1987. De utflaggade fartygen var mestadels tankfartyg och stora bulkfartyg, även om det bland dem också fanns traditionella tvådäckade torrlastfartyg som gått i linje- eller kontraktstrafik.[34]

Ett undantag utgjorde de fartyg som regelbundet anlöpte finländska hamnar, vilka det inte lönade sig att överföra under bekvämlighetsflagg. Utanför SjPL-systemet hotade i varje fall en avsevärd del av de finländska sjöfararna att bli kvar. När fraktfartyg också såldes bort blev allt fler sjömän helt utan arbete eller flyttade permanent i land.[35]

SjPL-skydd åt arbetstagare på fartyg under bekvämlighetsflagg

En ny beskattningslag möjliggjorde hösten 1985 skattefrihet för de finländska sjömän som arbetade på fartyg som överförts till annan flagg, inom ramen för den s.k. sexmånadersregeln. Sjöfararnas organisationer meddelade då att de eftersträvade nya kollektivavtal i de nya slags anställningsförhållanden som sålunda blev möjliga. Det första avtalet uppstod redan samma höst mellan Sjömans-Unionen och åländska Ab Alandia Tanker Company Ltd samt dess utländska dotterbolag Sakara Shipping Co Ltd.[36]

Den arbetsgrupp som Sjömanspensionskassans styrelse tillsatte utredde arrangemang med vilka den kunde erbjuda de försäkrade som övergick till utländska dotterbolag en möjlighet att förbli medlemmar i kassan. Verkställande direktör Aurela formulerade i sin promemoria att ”även mer allmänt än ur pensionsförsäkringens synvinkel torde det alternativ böra ges företräde där de finländska sjöfararna är direkt anställda hos en finländsk redare, när det nu blir möjligt att nå denna lösning”. Utredningsarbetet utsträcktes till de alternativ som sjömanspensionslagen redan tillät samt sådana som förutsatte lagändringar. Mest användbar visade sig vara den utvidgning av pensionsskyddet enligt SjPL 1 § 2 mom. till ett utländskt fartyg som hyrts in obemannat.

De ekonomiska förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen på utflaggningar skapades redan i december 1985, men ordnandet av avtalsförhållandena i enlighet med sjömanspensionslagen förblev ännu olöst. Enligt SPK:s årsberättelse är ”det pensionsskydd som uppnås dock både till sitt innehåll och till sina kostnader så förmånligt - - att redan enbart kostnadsmedvetenheten kräver att de återstående hindren beslutsamt undanröjs.”

Frågan var viktig för SPK:s verksamhet. Detta trots att kassans ”nummer ett” år 1985 var ”det positiva resultatet av den försäkringstekniska undersökningen”. Undersökningen visade nämligen att ”de upplevda utflaggningarna inte hotar kassans solvens ens om de fortsätter, så länge försäkringspremierna tillåts stiga på samma sätt som de övriga arbetspensionspremierna”. Pensionsfrågan för fartygen under bekvämlighetsflagg måste fås löst före hösten 1986, när ettårskarenstiderna löpte ut på de första fartygen och giltigheten för sjömännens pensionsskydd skulle upphöra.[37]

SHM föreslog en ändring av SjPL 1 § i enlighet med pensionskassans förslag. Försäkrandet av arbetstagaren förutsatte att han var finsk medborgare eller en person som var stadigvarande bosatt i Finland, och att det inhemska moderbolaget gav SPK en av kassan godkänd säkerhet. Efter SHM:s förslag utarbetade verkställande direktör Jaatinen en promemoria, ”som arbetsmarknadsorganisationerna kan använda när de tar kontakt med politiker och beslutsfattare” [för att ändra sjömanspensionslagen].[38] I sin promemoria konstaterade Jaatinen bland annat att

Som ett resultat av sjöfararorganisationernas ansträngningar har dessa fartyg fått en finländsk besättning, vars pensionsskydd enligt de ingångna kollektivavtalen ordnas i enlighet med Finlands lagar. Enligt sjömanspensionslagen jämställs med ett finländskt fartyg ett sådant fartyg som ett finländskt rederi hyr in från utlandet (även från sitt eget dotterbolag) huvudsakligen utan besättning, förutsatt att arbetstagaren är anställd hos detta rederi eller hos en annan arbetsgivare som det anlitar. Sådana avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare som avser detta har i vissa rederier redan ingåtts.

Ändringen av sjömanspensionslagens tillämpningsområde innebär alltså varken en tillväxt i pensionsbeståndet eller i pensionsutgiften, på sin höjd att de förblir oförändrade, eftersom det inte uppstår några nya arbetsplatser i och med sjöfartens utflaggning. Arbetsplatserna på finländska och av finländare finansierade fartyg håller som helhet på att minska i och med sjöfartens världsomfattande kris, överutbudet av fartygstransporter och minskningen av bemanningen per fartyg.

Genom den nu avsedda ändringen av sjömanspensionslagen kan man för en sjöfart som drivs med finländskt kapital och styrs från Finland skapa bättre konkurrensförutsättningar än för närvarande, utan att pensionskassans statsandel växer från sin nuvarande nivå. Samtidigt kan man trygga de finländska arbetstagarnas förmåner genom att ge dem ett pensionsskydd som lagstiftningen i arbetslandet inte skulle ge dem. Den skatt som i Finland betalas på pensionen motsvarar i sin tur, och överstiger i allmänhet, den en tredjedel stora statliga pensionsandelen.[39]

Den eftersträvade ändringen fördes in i lagen. Jaatinen tackade i 1986 års årsberättelse arbetsmarknadsorganisationerna för enigheten. ”Även politisk vilja att genomföra ändringarna fanns att tillgå; sjöfartens svårigheter, arbetslösheten och kostnadstrycket hade ju nyligen kommit till allmän kännedom.”[40]

Antalet sjöfarare som betalat försäkringspremie sjönk från de knappa 15 700 arbetstagarna i början av 1980-talet med en tredjedel till omkring 10 400 arbetstagare år 1987. Utvecklingen skulle ha varit ännu brantare utan de ändringar i skatte- och sjömanspensionslagen som genomfördes på trepartsbasis. År 1986 betalades försäkringspremier till Sjömanspensionskassan för fyra utflaggade fartyg.[41] År 1987 arbetade uppskattningsvis omkring 1 400 sjöfarare försäkrade i SPK på utflaggade fartyg. Åren 1991–1992 var motsvarande tal omkring 900.[42]

Handelsfartygsförteckningen ökade indirekt statens andel av kassans inkomster

Konkurrenskraften hos den handelsflotta som verkade under finsk flagg försämrades åter i början av 1990-talet i förhållande till de viktigaste konkurrentländerna. Det förlustbringande Finnlines hotade 1991 att överföra sina fartyg under utländsk flagg. Trafikministeriets utredning visade att överföringen av Finlands handelsflotta under utländsk flagg skulle starta på nytt ifall man i Finland inte vidtog motsvarande åtgärder för att främja sjöfarten som i jämförelseländerna. Utflaggningshotet gällde uppskattningsvis 35 fartyg, som sysselsatte omkring 1 000 sjöfarare. Detta skulle enligt verkställande direktör Jaatinen ha inneburit ett motsvarande bortfall i SPK:s verksamhetskrets.[43]

Den parallellregisterkommitté som trafikministeriet tillsatte beredde i brådskande ordning ett lagförslag om en särskild handelsfartygsförteckning för utrikesfart. Riksdagen godkände lagförslaget med vissa ändringar som redarna och sjöfararorganisationerna förhandlat fram. Lagen trädde i kraft från början av 1992. Ägaren till ett fartyg som antecknats i handelsfartygsförteckningen fick den förskottsinnehållning som verkställts på sjöarbetsinkomsten och arbetsgivarens socialskyddsavgifter samt den källskatt som ägaren betalat i återbäring av statens medel. Sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer kom sinsemellan överens om förutsättningarna för tillämpningen av lagen, såsom om sänkningen av arbetskraftskostnaderna, användningen av utländsk arbetskraft samt anställningsskyddet för den personal som arbetade på de fartyg som kunde antecknas i förteckningen.

På grund av det statsbidrag som sjömanspensionssystemet får blev man tvungen att vid stiftandet av lagen avvika från vissa av sjömanspensionslagens principer. En person som arbetade på ett fartyg som antecknats i handelsfartygsförteckningen omfattades av SjPL-försäkringen endast om han var finsk medborgare eller bodde i Finland, eller om internationella avtal som är bindande för Finland förpliktar till det.[44]

I det parallellregister, dvs. den handelsfartygsförteckning som Sjöfartsverket förde hade fram till juli 1992 antecknats 56 fartyg. I slutet av 1993 fanns det 72 fartyg i registret och fyra år senare redan 95.[45] Handelsflottans storlek vände som helhet uppåt, vilket också påverkades av markens devalveringar och flytningar samt av det räntestöd som beviljades det mindre tonnaget.[46]

År 1997 hörde över två tredjedelar av alla handelsfartyg som gick under finsk flagg till parallellregistret. Rederierna betalade pensionsförsäkringarna för de sjöfarare som arbetade på dessa fartyg till Sjömanspensionskassan, men fick ansöka om sina avgifter i återbäring av staten. Sålunda betalade staten i praktiken en allt betydligare del av SPK:s inkomster. Passagerarfärjorna, på vilka redan majoriteten av pensionskassans försäkrade arbetade, blev ännu utanför statsstödet.

Varifrån avkastning på placeringarna?

I inriktningen av pensionskassans placeringar väckte länge framför allt den stora efterfrågan på fartygskrediter och den jämlika behandlingen av sjöfartens arbetsmarknadsparter eftertanke.[47] I fartygskrediterna begränsade pensionskassan sin andel av totalinvesteringen till tio procent och fördelade tidpunkterna för uttaget av sina lån på flera, ibland till och med fyra år. Som låneobjekt prioriterades fartyg som för sin del förbättrade sjömännens arbetsförhållanden och ”som ansågs kunna förbättra den positiva utvecklingen av lönesättningen och sysselsättningen”.[48] Med dessa ramvillkor låg fartygskrediterna i hög grad även i sjöfararnas intresse.

Målandelen för rederilånen av SPK:s placeringar var 70 procent och andelen placeringar som stöder sjöfararna 30 procent. Pensionskassan hade redan i slutet av 1970-talet dragit sig ur byggandet av nya hyresbostäder. De gamla hyreshusen och -lägenheterna förblev förvisso i kassans ägo och balansräkning. För placeringar som stöder sjöfararnas intressen fann man en naturlig ny kanal när kassan började erbjuda bostadslån åt sjöfararna.

Nybyggnadsobjekten genomfördes med RS-systemet. Enligt lagen skulle banken i det fungera som projektens ”garant” gentemot lägenhetens kommande ägare. SPK finansierade Osuuspankki Yhteistukis byggprojekt i Gårdsbacka i Helsingfors med en låneandel på omkring en miljon mark. Villkoret var att aktierna för 20 bostäder i huset erbjöds åt sjöfararna.[49] I projektet Asunto Oy Valkamakatu 16 på Hovinsaari i Kotka fungerade Postsparbanken som bank. När sjöfararna löste in endast sju lägenheter ur detta bostadsaktiebolag förblev de återstående 37 bostäderna i pensionskassans ägo, vilket ökade antalet lägenheter som var uthyrda 1981.[50]

Medan de första RS-projekten redan inleddes blev den omfattande undersökning om sjöfararnas bostadsförhållanden som pensionskassan beställt färdig. Undersökningen gav stöd åt den valda placeringslinjen. Åren 1981–1983 placerade kassan genom särskilda beslut över nio miljoner mark per år i ägarbostäder, förmedlat genom Finlands Hypoteksförening och Osuuspankki Yhteistuki. I praktiken fick bankerna lån av SPK till en förmånlig ränta ”att användas till finansiering av sjöfararnas bostadsanskaffningar”. Fram till slutet av 1985 hade kassan indirekt finansierat redan drygt tusen sjöfarares bostadsköp.[51]

Rederiernas låneansökningar minskade i sjöfartskrisen och gällde närmast anskaffningen av passagerarfartyg. År 1986 beslutade kassan att bevilja en större låneandel per fartyg och att förlänga lånetiderna från åtta till tio år. När det också i förtid återbetalades krediter från sålda fartyg växte kassans finansieringstillgångar, dvs. bankfordringarna, kraftigt. Placeringarnas realavkastning förblev god tack vare den låga inflationen.[52]

Pensionskassans placeringsriktlinjer uppdaterades 1987. Sjöfarten och särskilt finansieringen av fartygsanskaffningar ville man fortfarande bevara som det primära placeringsobjektet. Nytt var att kassan fick tillstånd att med urskillning placera medel även i objekt där man sökte en bättre avkastning jämfört med kassans traditionella placeringar. Sådana objekt kunde vara till exempel affärs- och kontorsfastigheter samt aktier. Medan efterfrågan på fartygskrediter förblev svag spreds medlen redan samma år ut på masskuldebrev och affärsfastigheter, såsom en affärslokal i Kiinteistö Oy Itätori i Östra centrum som köptes uthyrd.[53] Till aktieplaceringar böjde sig styrelsen ännu inte då, även om verkställande direktör Jaatinen föreslog en försiktig, diversifierad placering på tio miljoner mark:

En aktieportfölj som lämpar sig för pensionskassans placeringsverksamhet borde vara med urskillning diversifierad och grunda sig endast på trygga och stabila aktier. Vare sig pensionskassans riktlinjer eller pensionskassans verksamhetsprinciper mer allmänt tillåter något som helst risktagande eller en köp- och säljportfölj som grundar sig på konjunkturerna eller på kursuppgångar och -nedgångar.[54]

När Jaatinen på nytt föreslog aktieplaceringar i augusti 1988 hade andelen rederi- och övriga lån av placeringarna sjunkit till 58 procent, medan talet ännu två år tidigare hade varit 80. Bankfordringarna (marknadspengar) och masskuldebrevslånen utgjorde redan en andel på 26 procent och affärslokalerna ”närmare 10 procent”. Den bästa avkastningen fick kassan från masskuldebrevslånen.

Som omfattning för den aktieportfölj som skulle inrättas föreslog Jaatinen till en början 5 procent och för helheten av aktier, marknadspengar och masskuldebrevslån 30 procent. Av pensionskassans placeringsbestånd utgör olika fastighetsplaceringar över 17 procent, av vilka knappt hälften var i bostadsbruk. Andelen bostadslägenheter och bostadsfastigheter i direkt ägo fanns det enligt Jaatinen inte skäl att åtminstone reellt öka, inte ens under den nya hyreslagen. ”Däremot kunde affärslokalernas nuvarande andel på 9,5 procent mycket väl ökas till 15, högst 20 procent.”[55]

Vid följande möte beslutade styrelsen att välja Kansallis-Osake-Pankkis placeringstjänst till skötare av pensionskassans aktieportfölj.[56]

Rederiernas kreditefterfrågan återhämtade sig kraftigt 1988. Med de lån som då togs ut och reserverades höll man på att anskaffa 25 fartyg. Trots detta minskade pensionskassans lånebestånd med 14 procent. När rederiernas kreditefterfrågan förblev stark även följande år vände också lånebeståndet i tydlig tillväxt.[57] Även efterfrågan på bostadslån piggnade till. Utvecklingen påverkades av den kraftiga uppgången i såväl den internationella som den inhemska räntenivån efter en länge fortgången låg räntenivå. Bankerna och försäkringsbolagen beviljade nya lån mestadels bundna till marknadsräntan. I den nya situationen var SPK:s lån inte längre dyra. År 1989 höjde kassan räntan på fartygsanskaffningskrediterna närmare arbetspensionsanstalternas motsvarande räntor.[58]

Året 1989 var tudelat. Handeln med aktier och masskuldebrev avstannade nästan helt efter att ännu i början av året ha varit livlig. På sommaren började börskurserna sjunka kraftigt och marknadsräntorna (Helibor) steg i slutet av året till en nivå på omkring 16 procent.[59] När aktiepriserna sjönk brant även 1990 gjordes nedskrivningar på över tio miljoner mark i kassans aktieportfölj. I slutet av 1990 utgjorde lånen 72 procent av placeringstillgångarna, värdepappersplaceringarna 12 procent och fastigheterna 16 procent.[60]

Tack vare den höga räntenivån växte nettoavkastningen på pensionskassans placeringar med 16 procent från föregående år 1991. Tyngdpunkten i placeringarna låg fortfarande i fartygs- och bostadslånen. Kassan beviljade krediter för anskaffningen av åtta nya fartyg samt för grundrenoveringen av ett fartyg. Räntan på fartygsanskaffningslånen var ännu under den förra delen av året flera procentenheter lägre än marknadsräntorna. Fram till slutet av året jämnades skillnaden ut. Affärs- och kontorslokalerna var nästan alla uthyrda.[61]

När de höga räntorna och depressionen minskade efterfrågan på fartygskrediter fördubblade kassan sina placeringar i masskuldebrev och obligationer under 1992.[62] Finlands export fick en stark impuls av devalveringen i november 1991 och av flytningen av marken i oktober 1992. Börskurserna började stiga, och 1993 steg aktiepriserna på Helsingforsbörsen med hela 91 procent, vilket var mer än någon annanstans. Räntorna sjönk i sin tur tydligt. Som helhet gav kassans placeringar god avkastning, det vill säga knappt 11 procent. Efterfrågan på fartygskrediter hade nästan sinat och lånens andel av placeringsbeståndet hade sjunkit till 55 procent. Den låga inflationen och den fortfarande rätt höga realräntan minskade intresset för fartygskrediter. Pengar fick man redan billigare på annat håll. Å andra sidan hade de finländska rederierna inte på tre år gjort några nya fartygsbeställningar.[63]

Lösningen av pensionsåldersfrågan underlättar samordningen av pensionerna

Professor Pentikäinen hade i sin utredning konstaterat om sjömanspensionernas kvantitativa nivå att det i fråga om den ”torde inte finnas något väsentligt att göra”. Däremot ansåg han uppdateringen av en annan uppnådd förmån, pensionsåldern, vara ”åtminstone värd att undersöka”. Den pensionsålderskommitté som leddes av Pentikäinen avgav i början av sommaren 1983 sitt slutbetänkande, i vilket den föreslog nya pensionsformer i arbetspensionssystemet: en yrkesbaserad förtidspension, en förtida ålderspension och en deltidspension.[64]

Enligt Sjömanspensionskassans dåvarande förvaltningsdirektör Helena Jaatinen följde kassan hur pensionsålderskommitténs arbete framskred lite vid sidan av. Frågan om en justering av pensionsåldern hölls i kassans styrelse fortfarande aktuell särskilt av befälsorganisationerna, liksom redan på 1970-talet. Hösten 1984 konstaterade Finlands Skeppsbefälsförbund i sitt initiativ att ”utvecklingen oundvikligen hade lett till att de motiveringar i sjömanspensionslagen från 1956 om olika pensionsålder för manskap och befäl inte längre höll. ”Pensionssystemet måste till denna del tas upp till granskning och man måste sträva efter att finna metoder med vilka alla sjöfarare får samma pensionsålder på 55 år.” Manskapsarbetets tunghet och slitsamhet i förhållande till befälets arbete – och därmed lägre pensionsåldrar – var enligt Jaatinen då allt svårare att motivera.[65]

Verkställande direktör Aurelas budskap om att SjPL:s förmåner måste samordnas med den allmänna utvecklingen av pensionssystemen kunde mycket väl ha påverkats av den arbetsgrupp som SHM tillsatte 1984, vilken utredde statens andelar i arbetspensionssystemen. Vid Sjömanspensionskassan inrättades hösten 1984 en arbetsgrupp för att följa beredningen av den allmänna pensionsåldersreformen samt för att utreda ”ändamålsenligheten hos de nuvarande pensionsåldersbestämmelserna” i SjPL och göra eventuella ändringsförslag ”med beaktande även av ställningstagandena från den arbetsgrupp som utrett statsandelarna”.[66]

Arbetspensionsåldersreformen mognade färdig under 1985. Tanken på en yrkesbaserad förtidspension hade övergetts och i stället hade en individuell förtidspension utvecklats. De flexibla pensionsåldersarrangemang som reformen möjliggjorde togs under övervägande även i SjPL, när det visade sig att åldersgränsen för den individuella förtidspensionen var på väg att bli 55 år, det vill säga densamma som manskapets lägsta pensionsålder i SjPL-systemet. Arbetspensionssystemets reformer trädde i kraft från början av 1986. Den individuella förtidspensionen placerades i lagstiftningen som en underkategori av invalidpensionen, vid sidan av den fulla invalidpensionen och den delpension som trädde i kraft från början av 1987. Arbetslöshetspensionens åldersgräns återgick stegvis till 60 år. Från början av 1986 trädde även den förtida ålderspensionen i kraft, vars nedre åldersgräns blev 60 år.[67]

I SPK:s styrelse dryftades pensionsåldersreformen i september 1985. Då konstaterades att de individuella förtidspensionerna och de förtida ålderspensionerna inte skulle fungera i fråga om fribrevspensionerna, om de inte blev allmänna. Av denna anledning hade statsrådet i motiveringarna till 1986 års budget förutsatt att de skulle föras in i sjömanspensionslagen från början av 1987. I detta sammanhang måste man också utreda på vilket sätt SjPL:s pensionsåldersbestämmelser, till de delar de överstiger den allmänna nivån, stegvis kunde fås att motsvara den allmänna förmånsnivån.

Verkställande direktör Aurela föreslog för kassans styrelse att pensionsåldersreformen skulle genomföras ”i enlighet med grundtexten i statens inkomst- och utgiftsstat” från början av 1987. Ett snabbt genomförande av reformen och en utvidgning av den till hela SjPL:s pensionsåldersregelverk motiverades av den individuellt bättre riktade pensionsrätt som den allmänna pensionsåldersreformen erbjöd. Vid sidan av dessa kriterier måste SjPL:s ”schematiska” förtidspensionstabell ”anses föråldrad och som att den riktar pensionerna felaktigt, även till friska och till sådana som utför lättare arbeten”. Aurela föreslog att de lägsta pensionsåldrarna skulle bevaras vid 55 och 60 år samt att den allmänna pensionsåldern för både manskap och befäl skulle vara 65 år. ”Ändringens verkningar var i fråga om befälet förhållandevis ringa men enbart positiva.”[68]

Våren 1986 föredrog Aurela för fullmäktige en ”bearbetad modell” som skulle avlägsna

det nuvarande intjäningsavbrottet efter 25 år, höja pensionsnivån och förenhetliga pensionsåldern med de övriga pensionslagarna utan att pruta på systemets principer. Manskapets pensionsnivå skulle stiga. Särskilt de minsta pensionerna, för de kvinnor som kommit till sjöss vid senare ålder, skulle bli större. Å andra sidan skulle höjningen av pensionsåldern spara pensionsutgifter. Som helhet skulle ändringen inte väsentligt påverka pensionsutgifternas totalbelopp, men skulle fördela pensionerna rättvisare än för närvarande.[69]

Befälsorganisationerna nöjde sig i stället för en sänkning av den yrkesbaserade pensionsåldern med den individuella förtidspensionslösningen, när det samtidigt beslutades om en höjning av manskapets yrkesbaserade pensionsålder. I fråga om manskapet var en tillräckligt lång övergångsperiod avgörande. Den allmänna pensionsåldern höjdes för dem stegvis från början av 1992 fram till november 2002 till 65 år. Det var fortfarande möjligt att gå i pension som 55-åring ifall sjötjänstgöring hade samlats i 35 år i stället för de tidigare 25 åren. Intjäningsavbrottet förblev fortfarande i kraft, för full pension intjänades fortfarande med 25 års tjänstgöring, ”varefter man börjar tjäna in en sänkning av pensionsåldern” med en månad för varje intjänad avgiftsmånad, formulerade verkställande direktör Jaatinen.[70]

Erfarenheterna av den individuella förtidspensionen var goda, och de nya pensionsslagen fyllde ett tydligt behov till skäliga kostnader.[71]

Utjämningssystemet tryggar kassans framtid

Sedan pensionsskyddet för de utflaggade fartygen ordnats var sjömanspensionssystemets ”enda verkliga ödesfråga” enligt verkställande direktör Aurela densamma som för hela arbetspensionssystemet: ”Pensionsförsäkringens premienivå kommer såväl hos oss som annorstädes att stiga till nästan en tredjedel av lönerna, och problem uppstår ifall utvecklingen internationellt inte går nästan i samma takt. Inom sjöfarten slår den internationella konkurrensen igenom värre än i andra näringar.” Aurela såg alltså våren 1986 risken i anslutning till sjöfarten – en hotad bransch – som så stor att ”det är dags för sjömanspensionssystemet – som tidigt fött, en pionjär för arbetspensionssystemet, på sin tid blev fristående – att söka sig till sin överlägset utvecklade efterföljare, det s.k. APL-utjämningssystemet och övrigt samarbete med Pensionsskyddscentralen (ETK)”.[72]

I APL-utjämningsförhandlingarna deltog sommaren 1986 direktör Lasse Laatunen från STK, socialsekreterare Markku Hyvärinen från SAK, verkställande direktör Matti Uimonen från Pensionsskyddscentralen och Ilmarinens verkställande direktör Juhani Salminen som TELA:s representant. SPK representerades av Aurela samt av Helena Jaatinen, som på hösten skulle tillträda som ny verkställande direktör.[73]

De försäkringspremieinkomster som SPK fick fastnade under utflaggningarnas och fartygsförsäljningarnas år 1984–1988 i praktiken på samma nivå på omkring 140 miljoner mark. Pensionsutgifternas tillväxt under perioden var däremot betydande, från knappa 146 miljoner mark till drygt 235 miljoner mark. Den kraftiga tillväxten förstärktes av de betydligt ökade invalidpensionerna samt av den individuella förtidspensionens popularitet. Utvecklingen var överlag eländig för kassans ekonomi, även om staten deltog med en tredjedel i skötseln av pensionsavgifterna och placeringarnas avkastning under samma period växte med omkring 60 procent till 78 miljoner mark.

Det är alltså inget under att en anslutning till utjämningspoolen drevs målmedvetet i kassan. Samtidigt betonades dock att sjömanspensionssystemets ekonomi inte var ”känslig ens för djupa svängningar inom sjöfarten”. En simulatorundersökning som gjordes 1985 visade nämligen ”att den förutsedda minskningen av näringen med omkring 2 000 arbetsplatser fram till slutet av årtiondet på mycket lång sikt till och med skulle medföra en lätt lättnad i ekonomin, när pensionen för de sjöfarare som lämnat systemet skulle omvandlas till fribrev”. Kassan och sjöfartsbranschen som helhet betonade att man inte ville ha en bestående lättnad i finansieringen av sjömanspensionerna genom deltagandet i utjämningssystemet, utan att man med det uttryckligen strävade efter att dämpa den benägenhet för svängningar som berodde på näringens litenhet.[74]

Kassan hyrde en stor lägenhet vid Stora Robertsgatan, där den arbetsgrupp som bearbetade anslutningen till utjämningssystemet i lugn och ro kunde bygga upp och fundera över villkoren för anslutningen och kalla sakkunniga för att höra dem. Sjömanspensionskassan representerades i arbetsgruppen av kassans nya jurist Ove Herrlin.[75] De stora arbetsmarknadsorganisationerna och Pensionsskyddscentralen gav ett principiellt godkännande till anslutningen 1987. Jaatinen ansåg då att beslutet var motiverat även ur ett bredare pensionspolitiskt perspektiv. ”Det fanns inga grunder att lämna sjömanspensionerna, som det enda pensionssystemet inom den privata sektorn, utanför utjämningspoolen och principen om den sista anstalten.”[76]

Den tekniska beredningen av ändringen tog flera år, för hela SjPL:s beräkningsteknik med sina datasystem måste förnyas. Beräkningarna försvårades i hög grad av skillnaderna mellan SjPL och APL i pensionens intjäning, i pensionsåldern och i hela sättet att beräkna pensionsrätten. De största tekniska problemen uppstod dock av den stegvisa höjningen av manskapets allmänna pensionsålder under den långa övergångsperioden.[77]

Beräkningarna visade i maj 1989 att en anslutning till utjämningssystemet skulle medföra lättnad i finansieringstrycket på sjömanspensionerna väsentligt mer än vad som förutspåtts två år tidigare. I de senaste beräkningarna kom man fram till en nettonytta på omkring 30 miljoner mark i fråga om förmåner på APL-nivå. Med dessa uppgifter fattade SPK:s styrelse slutligen ett principbeslut om anslutning till APL-ansvarsfördelningen. Sjömanspensionerna anslöts till utjämningssystemet och principen om den sista anstalten från början av 1991.[78]

I ansvarsfördelningssystemet gav SHM utjämningsgrunderna, som definierade betalningsrörelsen mellan kassan och utjämningssystemet.[79] I ansvarsfördelningen beaktades SjPL-pensionerna endast till den del de motsvarade APL:s minimipensionsskydd. SPK:s andel i ansvarsfördelningen bestämdes enligt samma grunder som de övriga pensionsanstalternas. Principen var att en del av pensionerna fonderas, och för denna del ansvarade den pensionsanstalt där anställningsförhållandet var försäkrat. Den övriga delen av pensionen var på gemensamt ansvar för de pensionsanstalter som deltog i systemet. Av SjPL-pensionsutgifterna motsvarade de gemensamt bekostade pensionsdelarna omkring 50 procent.

Varje pensionsanstalts andel av finansieringen av de gemensamt bekostade pensionsdelarna berodde på utvecklingen av anstaltens premieinkomst. Ifall premieinkomsten utvecklades gynnsammare i förhållande till de övriga som deltog i systemet, var anstaltens andel av de gemensamt bekostade pensionerna i motsvarande grad större, och tvärtom.

Sjömanspensionssystemet omfattades alltså från början av 1991 även av principen om den sista anstalten, enligt vilken pensionen i sin helhet betalades av den pensionsanstalt där arbetstagaren senast hade varit försäkrad. Pensionen bestämdes i sin tur särskilt för varje anställningsförhållande, vilket innebar att pensionerna beräknades enligt en helt ny princip. Av denna anledning måste SPK förnya sitt ADB-system grundligt.[80]

SPK:s mångåriga jurist Ove Herrlin har konstaterat att anslutningen till ansvarsfördelningssystemet var en av de viktigaste vändpunkterna i SPK:s historia. Kanske var den den mest betydande av dem. SjPL-avgifterna blev tryggade. ”Dessutom bestämdes SjPL-pensionen efter anslutningen precis som APL, särskilt för varje anställningsförhållande, och totalpensionens belopp bildades av den sammanlagda summan av de pensioner som intjänats i de olika anställningsförhållandena. Orsaken till ändringen av bestämningstekniken var uttryckligen anslutningen till ansvarsfördelningssystemet”. Å andra sidan blev pensionsberäkningen med sin ansvarsfördelning också betydligt mer komplicerad, vilket ledde till att ADB-systemen ”krånglade till sig och svällde”, skrev Herrlin 2006.[81]

I 1991 års bokslut bokförde SPK hela 59,2 miljoner mark som en ersättning som skulle erhållas i ansvarsfördelningen. När ansvarsfördelningen slutligen fastställdes i november 1992 förverkligades den 37,1 miljoner mark mindre. Aktuarie Jaakko Tuomikoski utarbetade en promemoria om den förbryllande situationen, enligt vilken bedömningsfelet delvis berodde på att de SjPL-förmåner som överstigit nivån för APL:s grundskydd (s.k. SjPL-överskott) i den slutliga beräkningen visade sig vara mycket större än väntat, och delvis på att arbetslösheten inom sjöfarten var klart mindre än inom andra branscher och premieinkomsten utvecklades därmed gynnsammare.[82]

Principen om den sista pensionsanstalten bidrog till att antalet pensioner i SPK växte klart långsammare än under tidigare år. Även det genomsnittliga pensionsbeloppet i mark steg mer än APL-indexets uppgång.[83] Enligt de beräkningar som Tuomikoski lade fram i januari 1998 skulle statsandelarna klart överstiga beloppet av SjPL-överskotten alla kommande år. Och ifall utvecklingen av kassans avgiftsbetalare i framtiden inte blev väsentligt gynnsammare än motsvarande utveckling för APL, KAPL och KoPL, skulle SPK i utjämningspoolen bestående förbli nettomottagare.[84]

SjPL-systemet anpassar sig till arbetspensionssystemets förändringar

Den finländska sjöfartens konjunkturer löpte på 1980- och 1990-talen motcykliskt i förhållande till landets totalekonomi. Sjöfarten upplevde sin värsta kris under den senare hälften av 1980-talet när finländarna njöt av tillväxt, av den så kallade konsumtionsfesten och av hög sysselsättning. Under de värsta depressionsåren under den förra hälften av 1990-talet hade den finländska handelsflottan i sin tur stabiliserat sin omfattning på en lägre men stabilare nivå. Samtidigt fungerade sjömanspensionssystemet jämförelsevis väl.

Sjömanspensionskassans aktuarie Jaakko Tuomikoski föredrog i november 1993 en försäkringsteknisk undersökning. I dess grundalternativ antogs antalet försäkrades personarbetsår stabiliseras för en lång tid på ”sin nuvarande nivå på 7 500”, varifrån det skulle börja sjunka från 2015. Den genomsnittliga åldern för manskapets män att övergå till ålderspension antogs stiga småningom till omkring 61 år. SPK:s premiegrund tryggade tillsammans med utjämningssystemet kassans solvens i alla undersökta situationer. Resultatet var väsentligt gynnsammare än i 1990 års undersökning.[85]

Det eländiga tillståndet i samhällsekonomin, massarbetslösheten och förändringen i befolkningsstrukturen hade dock i Finland väckt en livlig diskussion om huruvida det längre fanns förutsättningar att upprätthålla det arbetspensionsskydd som kompletterats och förbättrats på 1980-talet. Samtidigt förstärktes trycket på att sänka arbetsgivarnas pensionsavgifter som ett medel att liva upp det tynande näringslivet.

Arbetsgivarnas och löntagarnas centralorganisationer kom i de inkomstpolitiska förhandlingarna i november 1992 överens om att utveckla arbetspensionssystemet utifrån Pensionskommittén 90:s förslag. Arbetstagarna betalade från början av 1993 en arbetspensionsförsäkringspremie på 3 procent och arbetsgivarnas premie sänktes med 2,5 procentenheter. Sammanlagt var premierna 18 procent. Dessutom kom man överens om att arbetsgivarna och arbetstagarna svarar för de kommande premiehöjningarna till hälften var. SjPL-systemets premier steg från början av 1993 till sammanlagt 18 procent.

I det inkomstpolitiska avtalet konstaterades också att det ”med tanke på samhällsekonomins långsiktiga arbetskraftsbehov och på att hålla pensionsutgifterna skäliga” var nödvändigt att ”den genomsnittliga åldern för övergång till pension stiger kännbart från sin nuvarande, internationellt sett exceptionellt låga nivå”. Sålunda höjdes åldersgränsen för den individuella förtidspension som blivit alltför populär med tre år till 58 år från början av 1994. Å andra sidan höjdes pensionsintjäningen för över 60-åringar med 1 procentenhet till 2,5 procent. Totalpensionen förblev fortfarande högst 60 procent av pensionslönen.[86]

SHM hade i december 1992 av Sjömanspensionskassan begärt lagtexter med motiveringar enligt det inkomstpolitiska avtalet även i fråga om SjPL. Därefter började förhandlingarna mellan SPK och SHM, om vars framskridande Helena Jaatinen skrev en promemoria på nyårsdagen:

Enligt regeringsrådet Tuulikki Hakkarainen lider den privata sektorns arbetspensionssystems kompatibilitet avsevärt om de nu överenskomna lagändringarna inte genomförs i sjömanspensionssystemet. Enligt hennes uppfattning är det viktigt att utsträcka även avtalets spareffekter till att gälla hela arbetspensionssystemet, och pensionskassan kan inte utan särskilt vägande skäl stå utanför dem – därför föreslår regeringsrådet Hakkarainen att en arbetsgrupp tillsätts för att närmare utreda genomförandet av lagändringen i sjömanspensionssystemet. Gruppens uppgift skulle särskilt vara att bereda ett förslag om åldersgränsen för den individuella förtidspensionen och om inverkan av den pensionsförsäkringspremie som arbetstagaren betalar på bildandet av pensionslönen – eventuella ändringar borde sättas i kraft från början av 1994.

Frågorna var till sin natur principiella. Höjningen av åldersgränsen för den individuella förtidspensionen hotade att åter aktivera diskussionen om manskapets och befälets olika pensionsvillkor. En svårare bit var dock inverkan av arbetstagarens försäkringspremie. I APL kom arbetstagarens försäkringspremie att minska den lön som låg till grund för pensionen, då man inte ville göra någon ändring i förhållandet mellan pensionärernas och arbetstagarnas utkomst.

I SjPL hotade en motsvarande nedskärning i själva verket att förändra förhållandet mellan de arbetandes och pensionärernas utkomst. ”Å andra sidan skulle ändringen åstadkomma besparingar, som även i sjömanspensionssystemet skulle vara mer än behövliga”, funderade Jaatinen i den promemoria hon lämnade till kassans styrelse.[87]

Sjöfartens arbetsmarknadsorganisationer, SHM, Pensionsskyddscentralen samt SPK förhandlade hösten 1993 om ändringar i SjPL-systemet. Enligt aktuarie Tuomikoski var det med tanke på utjämningspoolens kontinuitet nödvändigt ”att SjPL-systemet för sin del anpassar sig till de aktuella förändringstrycken på motsvarande sätt som det övriga arbetspensionssystemet inom den privata sektorn”. Resultatet av förhandlingarna var en höjning av åldersgränsen för den individuella förtidspensionen samt en deltidspension som lades till SjPL, vilken kunde beviljas en 58-åring. Arbetstagarens försäkringspremie ingick även i fortsättningen i pensionslönen. Enligt verkställande direktör Jaatinen var lösningarna inte i alla delar lätta, men de hade slutligen fattats enhälligt. Reformerna trädde i kraft från början av 1994.[88]

De följande betydande reformerna i APL-systemet beslutades 1995 på ett sätt som till stor del förutsetts i statsminister Paavo Lipponens regeringsprogram. APL-indexet bestämdes fram till slutet av 65 års ålder (aktivindexet) till hälften enligt förändringarna i förvärvsnivån och till hälften enligt förändringarna i prisnivån. APL-indexet för över 65-åringar bestämdes till 80 procent enligt förändringarna i prisnivån och till 20 procent enligt förändringarna i lönenivån. Pensionslönen bestämdes i fortsättningen utifrån inkomsterna under anställningsförhållandets 10 sista år i stället för de tidigare fyra åren. Enighet hade nåtts genom att genomföra ändringen stegvis så att den fick full effekt först i de pensioner som började 2002. Intjäningen för återstående tid i arbetslöshetspensionen minskades. Å andra sidan utreddes alltid först möjligheten till rehabilitering när en arbetstagare ansökte om invalidpension. I stället för den tidsbegränsade invalidpensionen kom rehabiliteringsstödet. Att folkpensionen i sin helhet skulle minskas i förhållande till arbetspensionen beslutades genomföras stegvis. I sjömanspensionssystemet genomfördes alla motsvarande ändringar från början av 1996.[89]

Med den premiegrund som fastställdes i slutet av 1996 höjdes SjPL-försäkringspremien från början av 1997 till sammanlagt 19 procent. Därefter skulle premien höjas med sammanlagt en procentenhet vartannat år tills man nådde en maximinivå på sammanlagt 24 procent.[90] År 1999 höjdes premierna planenligt till 20 procent. Sjömanspensionskassans premier var ändå lägre än i arbetspensionssystemet, där försäkringspremierna redan 1995 hade stigit till över 20 procent.

Placeringarnas tyngdpunkt bort från lånen

SPK:s placeringsmiljö hade fram till 1994 förändrats avgörande. Att placera i ändamål som tjänar handelssjöfartens fördel försvårades av den obefintliga efterfrågan på fartygsanskaffningskrediter. En sänkning av räntorna skulle ha kunnat hjälpa, men i arbetspensionssystemets ansvarsfördelning förutsattes en avkastning enligt beräkningsgrundsräntan.

Sjöfarten stödde pensionskassan på ett annat traditionellt sätt. Byggandet av Bostadsbolag Helsingin Seilori på en tomt i Gräsviken som köpts av Helsingfors stad 1994 var kassans första hyreshusprojekt på över 15 år. Snart lät kassan också bygga ett hyreshus i bostadsaktiebolagsform i Åbo. Även efter detta placerade kassan i hyreshus och i enlighet med sin strategi i särskilt eftertraktade områden.[91] Riktlinjen påverkades starkt av att hyresregleringen upphörde 1995, vilket också sporrade till sanering av de gamla hyreshus som samlat på sig reparationsskuld. Då höjde kassan lägenheternas hyror till den skäliga nivå som rådde i varje område med en övergångstid på högst fyra år från det att reparationsarbetena hade slutförts.[92]

I november 1998 bekantade sig pensionskassans styrelse med de äldre hyreshus som kassan ägde i Åboregionen och i Mariehamn. Styrelsen, som höll möte på M/S Isabella, drog också upp riktlinjerna för kassans uthyrningsstrategi. Den gick ut på att erbjuda hyresbostäder i första hand åt sjöfarare till en skälig gängse hyra som en del av pensionskassans placeringsverksamhet. ”Den sociala synpunkt som hänför sig till byggandet av hyresbostäder framträder så att man på detta sätt förbättrar sjöfararnas möjligheter att få en hyresbostad.” [93]

Att efterfrågan på fartygskrediter mattades av tvingade rentav kassan att minska den risk som hänförde sig till en enda smal bransch, det vill säga sjöfarten. Att finna de betryggande och tillräckligt avkastande placeringsobjekt som lagen förutsatte försvårades dock av att masskuldebrevens andel redan hade vuxit sig jämförelsevis stor. När även deras avkastningsnivå redan försämrades betydligt beslutade kassan våren 1995 – efter sju års paus – att placera nya pengar i aktier, dock inte ”en alltför stor mängd”. Utländska aktieplaceringar beslutades göras genom placeringsfonder.[94]

Arbetspensionsbolagen hade samma problem. Den traditionella återlåningen var svår att bedriva på lönsamma villkor. Ett paradigmskifte i pensionsanstalternas placeringsverksamhet började stå för dörren. Placeringarna måste helt enkelt fås att avkasta bättre. Å andra sidan var Eläke-Kansas konkurs 1994 en chock för det rådande systemet och en varnande påminnelse. Följden var en strängare och mer enhetlig övervakning av pensionsbolagen. SHM, som beredde anvisningar och riktlinjer för försäkringsbolagens placeringsverksamhet, gjorde i januari 1995 ett inspektionsbesök även hos Sjömanspensionskassan.[95]

Det yttersta målet var att göra arbetspensionsbolagens placeringsverksamhet mångsidigare och att sprida risken. Enligt det beslut som SHM gav i december 1995 skulle SPK i tillämpliga delar följa det färska ”Puro-paketet”, det vill säga de av SHM till försäkringsbolagen givna, vid varje tidpunkt gällande bestämmelserna om bokföring och bokslut samt om placeringsplanen och täckningen av den försäkringstekniska ansvarsskulden. Av täckningen för SPK:s ansvarsskuld fick det i fortsättningen finnas skuldförbindelser med fartygsinteckningar som säkerhet till högst fem procent av ansvarsskuldens bruttobelopp. I det skedet var fartygsinteckningarnas andel 12 procent, för vilket pensionskassan måste ansöka om ett tidsbegränsat undantagstillstånd.[96]

Effekten av SHM:s anvisningar var överlag stor. Pensionskassan upprättade sin historias första täckningskalkyl för ansvarsskulden av 1995 års bokslut. Den visade att ansvarsskulden var täckt ”till fullt belopp och därutöver”.[97] År 1996 anslöts SPK också till det gemensamma konkursansvaret mellan pensionsanstalterna inom den privata sektorn. Sålunda blev sjömanspensionerna tryggade för den händelse att SPK skulle gå i konkurs. Det gemensamma ansvaret begränsades förvisso bara till den del av SjPL-pensionen som motsvarade minimipensionsskyddet enligt APL.[98]

I försäkringsbolagslagen samt i arbetspensionslagarna trädde från början av 1997 ändringar i kraft, vilkas syfte var att förbättra solvensen hos försäkringsbolag som bedriver lagstadgad pensionsförsäkring och att förnya systemet för övervakning av solvensen. Samtidigt gavs även arbetspensionsförsäkringsbolagen möjlighet att placera i objekt som var utsatta för marknadssvängningar.[99]

Lagen om arbetspensionsbolag och om ordnandet av pensionsanstalternas placeringsverksamhet trädde i kraft 1.5.1997. SPK:s placeringsplan upprättades i fortsättningen av styrelsen. Av denna anledning ordnades i slutet av maj ett seminarium om placeringsfrågor, informationsförvaltningsfrågor och fastighetsfrågor för styrelsens medlemmar och suppleanter.

I sin placeringsverksamhet skulle SPK dessutom i tillämpliga delar följa bestämmelserna i försäkringsbolagslagen och i lagen om arbetspensionsbolag. Även om den solvensgranskning som gäller arbetspensionsförsäkringsbolag ännu inte på författningsnivå ålades pensionskassan som en skyldighet, gjordes den i praktiken redan från början av 1997. Pensionsanstaltens solvens mättes med verksamhetskapitalet, det vill säga skillnaden mellan pensionsanstaltens tillgångar och ansvar. Verksamhetskapitalet var liksom en buffert mot placeringsrisker. I SPK bildades det av två poster, skillnaden mellan ansvarsskulden i bokslutet och den ansvarsskuld som beräknats enligt utjämningsgrunderna samt värderingsdifferenserna på egendomen. Enligt verkställande direktör Jaatinen fungerade de nya bestämmelserna som utmärkta verktyg vid upprättandet av placeringsplanen och vid genomförandet av placeringarna.[100]

[1]: Styrelsen 8.9.1983

[2]: Styrelsen 25.8.1983.

[3]: Jaatinen 2.3.2026.

[4]: Fullmäktige 17.2.1994; Välimäki 6.3.2026.

[5]: Årsberättelse 1997.

[6]: Styrelsen 12.6.1981; 8.10.1981.

[7]: Årsberättelse 1990; 1993.

[8]: Styrelsen 8.12.1983; 5.1.1984.

[9]: Styrelsen 22.10.1981. Däri Mikael Brunila, ”Reserapport från informationsresan till Rotterdam och Antwerpen 2–9.9.1981”.

[10]: Styrelsen 25.11.1997.

[11]: Styrelsen 9.12.1997.

[12]: Jaatinen 2.3.2026; Paulaharju 9.4.2026; Styrelsen 4.10.1999.

[13]: Jaatinen 1997, 192–193; Årsberättelse 1978; 1979; Fullmäktige 19.5.1981.

[14]: Fullmäktige 21.5.1984. Däri Altti Aurela, PM ”Sjömanspensionssystemets finansieringsläge och de åtgärder som utvecklingen kräver”; Jaatinen 1997, 193.

[15]: Fullmäktige 9.5.1981. Däri Erkki Mäkelä: ”Tryggandet av Sjömanspensionskassans ekonomiska ställning och fastställandet av försäkringspremiernas nivå.”

[16]: Jaatinen 1997, 193.

[17]: Fullmäktige 21.5.1984; Fullmäktige 17.5.1983; Årsberättelse 1981.

[18]: Styrelsen 30.5.1983. Däri Pentikäinen, Utlåtande om Sjömanspensionskassans tillstånd.

[19]: Styrelsen 30.5.1983.

[20]: Fullmäktige 21.5.1984.

[21]: Fullmäktige 21.5.1984.

[22]: Styrelsen 19.9.1986.

[23]: Kaukiainen 2008, 486–488.

[24]: Kaukiainen 2008, 462.

[25]: Styrelsen 14.6.1984.

[26]: Styrelsen 10.2.1983.

[27]: Styrelsen 14.6.1984.

[28]: Styrelsen 21.10.1982; 25.11.1982.

[29]: Styrelsen 24.3.1983.

[30]: Årsberättelse 1984.

[31]: Kaukiainen 2008, 486–488.

[32]: Soukola 2003, 432; Kaukiainen 2008, 494–495; Jaatinen 1997, 194.

[33]: HS 21.5.1985.

[34]: Kaukiainen 2008, 494–495.

[35]: Årsberättelse 1986. Däri Helena Jaatinen, Förändringens år; Soukola 2003, 432–433.

[36]: Styrelsen 3.10.1985; 28.11.1985.

[37]: Styrelsen 19.12.1985. Däri Altti Aurela, PM ”Tillämpningen av sjömanspensionslagen på fartyg som överförts till annan flagg”; Årsberättelse 1985.

[38]: Styrelsen 22.8.1986.

[39]: Styrelsen 25.8.1986. Däri Helena Jaatinens promemoria.

[40]: Årsberättelse 1986. Däri Helena Jaatinen, Förändringens år.

[41]: Årsberättelse 1986. Däri Helena Jaatinen, Förändringens år.

[42]: Årsberättelse 1987; 1991.

[43]: Årsberättelse 1991. Helena Jaatinen 25.3.1992.

[44]: Årsberättelse 1991. Helena Jaatinen 25.3.1992; Soukola 2003, 437.

[45]: Styrelsen 28.7.1992; Årsberättelse 1993; 1997.

[46]: Årsberättelse 1994.

[47]: Fullmäktige 18.5.1987. Däri Styrelsen, PM ”Om ändring av de riktlinjer som följs vid placeringen av Sjömanspensionskassans medel”.

[48]: Fullmäktige 18.5.1987; Årsberättelse 1987.

[49]: Styrelsen 28.2.1980.

[50]: Styrelsen 1.7.1980.

[51]: Styrelsen 4.12.1980; 25.1.1984. Däri Altti Aurela, PM Finansiering av sjöfararnas ägarbostäder genom kreditinstitut; Årsberättelse 1985.

[52]: Årsberättelse 1985; Styrelsens verksamhetsberättelse 1986.

[53]: Fullmäktige 18.5.1987; Årsberättelse 1987.

[54]: Styrelsen 5.2.1987.

[55]: Styrelsen 24.8.1988. Däri Helena Jaatinen, PM ”Pensionskassans placeringsverksamhet och aktieplacering”.

[56]: Styrelsen 13.9.1988.

[57]: Årsberättelserna 1988; 1989.

[58]: Styrelsen 23.11.1988. Däri Helena Jaatinen, PM Sjömanspensionskassans låneprinciper; Årsberättelse 1989.

[59]: Årsberättelse 1989.

[60]: Årsberättelse 1990.

[61]: Årsberättelse 1991.

[62]: Årsberättelse 1992.

[63]: Årsberättelse 1993.

[64]: Styrelsen 30.5.1983. Pentikäinen; Hannikainen 2012, 221.

[65]: Jaatinen 1997, 191–192; Styrelsen 6.9.1984.

[66]: Styrelsen 4.10.1984; Jaatinen 1997, 191–192.

[67]: Hannikainen 2012, 230.

[68]: Styrelsen 19.9.1985.

[69]: Årsberättelse 1985. Altti Aurela 21.4.1986.

[70]: Jaatinen 1997, 191–192; Styrelsen 22.8.1986; Styrelsens verksamhetsberättelse 1986.

[71]: Årsberättelse 1987.

[72]: Fullmäktige 19.5.1986. Däri Altti Aurela, ”Den 30-åriga Sjömanspensionskassans tillstånd i dag”.

[73]: Styrelsen 26.6.1986.

[74]: Jaatinen 1997, 193.

[75]: Jaatinen.

[76]: Jaatinen 1997, 193; Årsberättelse 1987. Däri Helena Jaatinen 15.3.1988.

[77]: Styrelsen 22.5.1989.

[78]: Styrelsen 22.5.1989; 12.6.1989; Jaatinen 1997, 193.

[79]: Styrelsen 6.11.1990. Däri Jaakko Tuomikoski, ”Beräkningar gällande sjömanspensionssystemet”.

[80]: Årsberättelse 1990. Helena Jaatinen 27.3.1991.

[81]: Albatrossi 2/2006. Däri Ove Herrlin.

[82]: Årsberättelse 1992; Styrelsen 23.10.1992.

[83]: Årsberättelse 1991. Helena Jaatinen 25.3.1992.

[84]: Styrelsen 7.1.1998.

[85]: Styrelsen 23.11.1993.

[86]: Styrelsen 22.1.1993. Däri bilagan ”Inkomstpolitiskt avtal: Utvecklingen av de privata sektorernas arbetspensionssystem 25.11.1992.”

[87]: Styrelsen 22.1.1993. Helena Jaatinen, PM ”Utvecklingen av de privata sektorernas arbetspensionssystem och SjPL.”

[88]: Styrelsen 23.11.1993; Årsberättelse 1993.

[89]: Årsberättelse 1996; Hannikainen 2012, 288–293.

[90]: Årsberättelse 1996.

[91]: Årsberättelse 1994.

[92]: Styrelsen 11.4.1995; 19.9.1995.

[93]: Styrelsen 3.11.1998.

[94]: Årsberättelse 1995; Styrelsen 16.5.1995.

[95]: Styrelsen 4.1.1995.

[96]: Styrelsen 19.12.1995.

[97]: Årsberättelse 1995.

[98]: Årsberättelse 1996; Styrelsen 17.6.1996.

[99]: Årsberättelse 1997.

[100]: Årsberättelse 1997; 1998; Styrelsen 21.3.1997.