Nya villkor och det ekonomiska läget vänder kursen mot pension 1967

Villkoren i SjPL förbättrades 1967 genom att det s.k. treårsavbrott som försämrade intjäningen avskaffades, vilket ”underlättade övergången till pension och höjde de gamla sjöfararnas pensionsnivå”. Fram till dess var ”den allmänna förutsättningen för att få en annan pension än fribrevspension ett rätt sammanhängande utövande av sjömansyrket”, vilket man kunde bedöma redan 1956. Hoppet i pensionernas antal sammanföll med en samtidig recession i sjöfarten och i Finlands ekonomi. Det svåra sysselsättningsläget jämte att många rederier upphörde ledde till att ”flera åldersklasser övergick till pension i snabb takt”. Dessutom ökade utgifterna av invalidpensionerna för personer som var yngre än tidigare, i genomsnitt redan under 50 år.[3]

Antalet pensionsansökningar (345) fördubblades under år 1967 och den genomsnittliga åldern för övergång till pension sjönk. Man lämnade fartygsarbetet vid den föreskrivna åldern och kämpade inte längre vidare för att förbättra sin utkomst och sin egen pension, såsom under de första åren. Pensionernas belopp höjdes också av att deras varaktighet förlängdes, vilket utöver den tidigarelagda pensioneringen berodde på att man levde allt längre. Den årliga dödligheten bland kassans ålderspensionstagare sjönk till en femtedel från början av 1960-talet till slutet av 1970-talet. Under samma period förblev antalet försäkrade omkring 15 000. Relativt sett förblev antalet pensionärer måttligt, under 10 procent av branschens arbetsplatser.

Den ekonomisk-politiska situationen diskuterades från möte till möte i SPK:s styrelse, där det i mars 1968 konstaterades att ”vad gäller de socialtrygghetslösningar som hör samman med Liinamaa-avtalet[4] har sjömännen redan åtminstone lika goda förmåner som de övriga arbetstagarna förutsätts få, varför en ändring av sjömanspensionslagen knappast torde vara nödvändig”. Den försprång i sjöfararnas trygghet som strålar ur uttalandet åskådliggörs av uppställningen över den genomsnittliga storleken på månadspensionen 1968 ur de olika systemen.[5]

Från början av 1971 bestämdes pensionens nivå av totalinkomsten i stället för den tidigare grundlönen. Till socialpaketet i det tredje inkomstpolitiska avtalet (UKK-avtalet), som ingicks samma år, hörde en barnförhöjning till pensionerna, varvid SjPL-samordningsgränsen var 66 procent. Pensionsförmånerna stärktes, och med de årliga indexhöjningarna på i genomsnitt 10 procent var t.ex. en pension som beviljats 1967 redan 1972 drygt hälften större.

Liinamaas stabiliseringsavtal 1968 avlägsnade också indexvillkoret från kassans lån, med vilket pensionshöjningarna fram till dess hade kunnat finansieras. När åldern för övergång till pension sjönk, fördubblades antalet pensionstagare i kassan på ett par år 1966–68 och överskred redan tusenstrecket. År 1971 fanns det 1 770 pensionstagare, varav en tredjedel familjepensionstagare. Fram till dess tredubblades antalet pensionärer, men den penningsumma som behövdes för utbetalningen mer än sexfaldigades.[6]

Behovet av att höja försäkringspremien växer

Sjömanspensionen började efter sina läroår fungera på det sätt som ursprungligen var avsett för den; det var bara kostnaderna som överraskade. Den centrala frågan blev hur denna goda och från år till år allt bättre förmånsnivå skulle finansieras. När antalet pensionstagare och utgifterna växte måste kassan komma på sätt att anpassa sin ekonomi, även om näringens lönsamhet åter gick i medvind i början av 1970-talet.

I slutet av årtiondet, 1969, rapporterades det från kassan att ”pensionsutgiftens snabba tillväxt har lett till att placeringarnas tillväxt relativt sett har bromsats upp och att 90 % av premieinkomsten användes till pensioner och förmåner”. Tre år tidigare hade pensionsutgifterna tagit endast en tredjedel av avgifterna, så förändringen skedde plötsligt. Övergången 1971 från grundlönen till totallönen fördubblade å ena sidan premieinkomsten, men balanserade inte utgifterna.

De försäkringstekniska utredningar som tidigare gjorts separat blev regelbundna, och från och med 1971 konstaterades det vara nödvändigt att ”övergå till fortlöpande undersökning av kassans tillstånd”. Beräkningarna gjordes av en av tidens skickligaste försäkringsmatematiker, Kauko Poranen. Styrelseordföranden byttes 1973 från Erkki Pesonen till Altti Aurela, så det fanns gott om försäkringsmatematisk kunskap även i kassans förvaltning.

Fastigheternas avkastning försämras – oron gäller näringens konkurrens- och arbetsförmåga

Sedan utgifterna mångdubblats utredde kassan genast 1971 möjligheterna att effektivisera placeringarna. Fullmäktige behandlade frågan vid sitt ordinarie möte och vid två extra möten. SPK:s placeringar fördelade sig enligt de ursprungliga riktlinjerna: på fartygskrediter och hyresbostäder. Man var länge nöjd med de säkra bostadsplaceringar som lagen förutsatte. I början av 1970-talet lindrade de bostadsbristen bland sjöfararna i södra Finland, från Åland och Åbo- och Helsingforsregionen ända till Fredrikshamn. Dessutom drogs riktlinjen att ”även åstadkommandet av andra serviceformer för sjöfararna kan vara nödvändigt”.

I Kotka finansierades ett sjömansservicehus redan 1972. För den praktiska verksamheten ansvarade staten och olika organisationer. Dessutom planerades i början av 1970-talet tillsammans med penninginstituten möjligheten att med en skälig självfinansiering på en fjärdedel förverkliga ägarbostäder för sjöfararna. När byggkostnaderna steg och det rådde tomtbrist, särskilt i huvudstadsregionen, söktes samarbete om uthyrning av byggmark med andra arbetspensionsanstalter.

Den kostnadsökning som inleddes med oljekrisen 1973 sänkte tillsammans med den hyresreglering som överenskommits i UKK-avtalet avkastningen, till och med under två procent. Under inget enda år på 1970-talet uppnåddes den femprocentiga beräkningsränta som ställts för pensionsplaceringarna, så med fastighetsplaceringarna kunde de växande kostnaderna inte tyglas. Stödet för boendet var dock socialt sett nästan nödvändigt. Enligt sjöfararnas boendeundersökning 1976 var fortfarande var fjärde aktiv sjöfarare ”i brådskande behov av en ny bostad, och av pensionärerna hade var femte samma situation”. Den redan tidigare planerade breddningen av boendestödet fick stöd för sin fortsättning.

Hälften av kassans 1 150 bostäder låg i huvudstadsregionen 1980, vilket enligt utredningarna också var den mest eftertraktade bostadsorten. Då hade kassans egen byggmästare redan länge skött fastigheterna och de nya byggprojekten. Antalet fastighetsanställda hade vuxit till 20. På initiativ av Skeppsbefälsförbundet tillsattes 1977 en särskild byggnadskommitté för planeringen, styrningen av byggandet och även förvaltningen av fastigheterna.

Att kreditera redararbetsgivarna effektivare, men jämlikt, gav ännu mer att fundera över än fastigheterna. Den näring som verkade i klämman av den växande internationella konkurrensen behövde allt bättre, och därmed dyrare, fartyg. På fartygskrediterna hade fram till slutet av 1960-talet tillämpats en allmän räntefot på 7–8 procent. Nu började räntorna leva med svängningarna i statens räntepolitik.

En utredning som gjordes för fullmäktige 1971 konstaterade att ”SPK är ett betydande penninginstitut, vars andel av de inhemska krediter som sjöfarten fick från banker och försäkringsanstalter 1967 var nästan hälften”. Trots den stora lånevolymen skulle ”en höjning av räntan med en procent ge en lika stor merinkomst som om SjPL-försäkringspremien höjdes med två tiondelar (8,0 % – 8,2 %)”. Dessutom konstaterades att ”uttaget av en högre ränta försvårar näringen och är ägnat att [leda] medlen till sekundära, spekulativa investeringar”, vilket man hade erfarenhet av från tiden med de tidigare indexvillkoren. Fullmäktige beslutade att ”krediterna ska anknyta till en sådan anskaffning som är ägnad att utveckla den inhemska handelsflottan och trygga dess kontinuitet”. Viktigare än ränteavkastningen ansåg fullmäktige det vara att kassan för sin del sörjer för näringens funktionsförmåga och en stabil sysselsättning.

Utanför sjöfarten deltog SPK 1976 med en liten andel, tillsammans med andra pensionsanstalter, i den teckning av ett kärnkraftverkslån som pågått sedan 1975, vilket tog över 2 procent av kassans premieinkomst. Placeringen var visserligen riskfri, och deltagandet i motsvarande obligationer inom pensionssystemet fortsatte.

Kostnadstrycket hade i princip kunnat lättas genom att sänka utgifterna. I lagstadgad verksamhet kunde det förverkligas endast om invalidpensionerna minskade. Deras antal förblev hårdnackat stort och utgjorde hälften av pensionernas antal och av pensionsutgiften 1956–1980. Orsakerna till arbetsoförmåga förändrades från de sjukdomar som i början kunde botas med läkemedel till svårare sjukdomar, och de psykiska sjukdomarna började på 1970-talet oftast föra till pension. Saken uppmärksammades, och kassan bekostade undersökningar om sjömännens psykiska problem och deras orsaker samt rehabilitering. Antalet rehabiliterade var bara litet, årligen några personer.

Kassan hade endast indirekta möjligheter att inverka på upprätthållandet av sjöfararnas hälsa och arbetsförmåga. Sjöfararnas fackorganisationer ansåg det viktigt att rikta kassans placeringar mer och mångsidigare till det som med en nutida term kallas arbetsvälbefinnande. Efter flera års beredning ändrade fullmäktige placeringarnas förhållande så att fartygskrediternas procentandel sänktes till 70. Andelen till bostäder och andra ändamål som tjänar sjöfararens fördel, såsom utbildning, hobby- och rekreationsverksamhet, höjdes till 30 procent av de kommande placeringarna. Med ändringen ville man garantera ”sjöfararen en fortlöpande möjlighet att verka i sitt yrke”. Kassans utredningar stödde en sådan helhetssyn på arbetsförmågan och orken i arbetet. I placeringarna ålades man att jämlikt sörja för båda de betalande parternas, arbetstagarnas och arbetsgivarens, intressen, men att fortfarande tjäna handelssjöfarten.

Kassans verksamhet sköttes ansvarsfullt och kostnadseffektivt, för skötselkostnaderna steg under ett par år på 1960-talet, men låg fram till 1980-talet på omkring två procent. Den största investeringen var flytten till lokalerna på Nylandsgatan 16 A 1969, där kassan verkade i över 40 år. Kassans populära svarstjänst hjälpte från och med 1975 sjöfararna i pensionsärenden.

Avgifterna stiger och pensionerna är på olika nivåer

För att trygga kassans solvens beslutades 1973 om en stegvis höjning av försäkringspremierna till 5 procent år 1975 och till 6 procent 1977. Höjningarna var i linje med de dåvarande ändringarna i arbetspensionerna. APL-avgiften steg först då till samma storlek, 12 procent. Den allmänna intjäningen av arbetspensionerna ändrades i sin tur till nuvarande 1,5 procent av årsinkomsterna, och nivåhöjningar gjordes i förmånerna. Målnivån för SjPL-intjäningen steg till 60 procent för dem som tjänstgjort länge, och familjepensionerna förbättrades. Dessutom säkerställdes att förmånerna inte till följd av de gjorda ändringarna försämrades på grund av FPA-samordningen.

Även om pensionsavgifterna steg, var de samtidiga pensionshöjningar som var bundna till löneutvecklingen ännu större. Från början av 1975 var höjningen av arbetspensionerna 21,6 och följande år 20,6 procent samt ett år senare ytterligare 13,6. I sitt jubileumsföredrag för SPK:s 20-årsjubileum 1976 sade Teivo Pentikäinen att sjömanspensionen fortfarande behöll sin ”tätposition”. Det berodde på APL-pensionernas långsammare ikraftträdande, längre intjäningstid och strängare samordning, samt ytterligare på de allmänna uppskovsförhöjningarna i SjPL. Utifrån siffrorna förhöll det sig också så, för 1977 var den genomsnittliga SjPL-ålderspensionen 1 670 mk/mån, medan APL-månadspensionerna var 675 mk och KAPL-pensionerna 351.[12]

De svindlande indexhöjningarna och de genomsnittliga SjPL-pensionerna avslöjar inte att inte allas pensioner var stora. Samma år, 1977, översteg männens genomsnittliga pension redan 2 240 mk/mån, men hos kvinnorna var den en tredjedel av detta, det vill säga 720 mk. Skillnaden understryks av att änkornas pensioner på 1970-talet var större än de pensioner som de kvinnliga sjöfararna intjänat genom sitt eget arbete. I kassan påmindes om att ”skillnaden berodde på kvinnornas korta sjötjänstgöringstid”. Det är sant att kvinnorna i allmänhet började på fartyg mycket senare än männen, men också inkomsterna inverkade. Kvinnorna fortsatte i genomsnitt i sjöarbetet i åratal längre än männen, en skillnad som ökade ytterligare på 1980-talet.

En annan grupp som fick en liten pension var personer som trots de ovan beskrivna ändringarna på grund av sitt kortvariga sjöarbete hade rätt till ersättning för sina egna avgifter, det vill säga till ett fribrev. Även om SPK ständigt konstaterade att ”de flesta fribrevspensionstagare får sin huvudsakliga pension ur andra system”, intjänade de arbetspension först från och med 1962. Dessa personers pensionsinkomst bestod närmast av folkpension.

Anpassning med avgifter och frivilliga förmåner

Lågkonjunkturen i ekonomin och i den internationella sjöfarten fördjupades. Stora finländska rederier som hade placerat i oljetankrar gick i konkurs i slutet av 1970-talet, och räntenivån fluktuerade från månad till månad. För att lindra arbetsgivarnas trångmål sänktes alla pensionsavgifter tillfälligt med två procentenheter 1978. I SPK och i branschens organisationer gav den praktiska arrangeringen av saken upphov till mycket utredande, då man först inte visste om även sjöfararnas avgift skulle sänkas.[13] Till slut kom man överens om att rederierna erlade avgiftssänkningen på 2 procentenheter som en likadan skuldförbindelse till kassan som vid APL-återlåningen. Den tillfälliga sänkningen 1978 skulle betalas tillbaka på fyra år. Arbetstagarnas avgift förblev sex procent. Trots svårigheterna nådde handelsflottan sin topp 1980, nästan 2,5 milj. ton.

De största pensionshöjningarna upphörde, för 1977 övergick man i hela arbetspensionssystemet till halvvägsindexet. Pensionerna följde inkomsterna till 50 procent, medan priserna inverkade lika mycket. Till kassans förmåner fogades arbetslöshetspensionen, som redan från och med 1971 hade hört till arbetspensionen. Sänkningen av åldersgränsen från 60 först till 58 och sedan till 55 år förpliktade att foga den, med de tillägg som intjänades under arbetslöshetstiden, till SjPL från och med 1980. De arbetslösa och äldre sjöfararna skulle nämligen inte längre ha kunnat gå direkt i ålderspension. Under det första året fick 38 försäkrade arbetslöshetspension.

En annan ändring som beretts i flera år gällde sänkningen av pensionsåldern, vilken på 1970-talet steg till en stor pensionspolitisk fråga. Fackförbundet Metallförbundet sammanfattade kraven i sloganen ”pensionsålder 50 år åt järnnävarna”, så varför inte även åt sjöfararna. Skeppsbefälsförbundet hade redan 1972 föreslagit en sänkning av sin pensionsålder på 60–65, men detta avvisades med matematikern Poranens beräkningar: ”Befälet är inte som grupp i en så mycket sämre ställning än andra att en sänkning av dess pensionsålder skulle kunna motiveras”. Dessutom var befälets pensionsålder högre än manskapets, men den var ändå, när tjänstgöringstiden uppfylldes, fem år lägre än de 65 år som tillämpades i de övriga privata pensionslagarna.[14] Det skulle ha varit svårt för kassans styrelse att motivera en ännu lägre ålder för en av sina specialgrupper, av vars i genomsnitt välnivåerade pensioner staten ännu betalade en del. Rederierna fick dock en kanal att i SPK ordna ”ett bättre pensionsskydd än de förmåner lagen föreskriver”, vilket skulle ge möjlighet att tidigarelägga pensionen. Ändringen motiverades med att frivilligheten ”hade föreslagits i samband med behandlingen av befälets pensionsålder, varvid de kostnader som följde av den inte skulle belasta den obligatoriska försäkringen”. APL-lagen hade redan 1961 innehållit en likadan rätt.

Med den frivilliga försäkringen svarade man också på den skärpta internationella konkurrensen. Att finländska rederier gick in som delägare i utländska rederier hade fört finländare till arbete på fartyg som hyrts ut under utländsk flagg. För att undvika avbrott i pensionsskyddet gavs rederierna möjlighet att i dessa situationer teckna en frivillig försäkring med SjPL-förmåner. Frivilligheten hade dryftats redan 1965. Det var också fråga om enhetlighet, för på ett finländskt fartyg befann sig utlänningarna redan i denna ställning i fråga om pensionsskyddet.[15]

Ett kvartssekel av sjömanspensionsskydd

År 1980 skötte kassans personal, som vuxit till över 20, försäkringen av nästan 16 000 sjöfarare. Pensionstagarna var sammanlagt 4 203, av vilka de flesta, drygt 3 000 (20 %), var på ålders- eller invalidpension. Familjepension fick 1 061 förmånstagare. Förhållandet var ungefär detsamma som i hela pensionsskyddet, där antalet pensionärer översteg en miljon 1979. Kassan konstaterade att den genomsnittliga ”sjömanspensionens nivå kan anses tillfredsställande” (2 050 mk/mån), men variationen förblev stor (männen 2 864 mk/mån och kvinnorna 863).

I de försäkringsberäkningar som blev färdiga 1979 sammanfattade deras upphovsman Poranen att ”slutsatserna om beräkningsgrunderna för invaliditetsfenomenet” visade att den ”invalidisering som observerats” bland kassans försäkrade ”borde betraktas som ett bestående fenomen”, och som större än bland övriga arbetspensionsförsäkrade. I dem jämfördes APL och KAPL. Den ”avgiftsnivå” som höjts bara ett par år tidigare ”skulle inte trygga kassans solvens”. Om den nivå som krävdes på längre sikt utarbetade Poranen flera modeller, delvis med avgifts-, placerings- och fonderingsberäkningar som sträckte sig ända till 2030. Avgiften höjdes 1981 till sammanlagt 14 procent. En följande avgiftshöjning planerades också. I motiveringarna lämnades de olika villkoren för invalidpensionerna i de övriga privata arbetspensionslagarna och i SjPL obeaktade. ”Sjömanspensionslagen har omfattat den s.k. sociala arbetsoförmågan i stället för den medicinska”, vilket hade konstaterats redan i förklaringarna till SjPL 1956.[16]

Utöver dessa åtgärder gav SPK:s styrelse ”i enlighet med hans samtycke uppdraget att göra en preliminär utredning om tryggandet av solvensen åt professor Teivo Pentikäinen, att vara klar före utgången av 1981”. Han hade gått i pension från verkställande direktörskapet för Ilmarinen 1977. Lagstiftaren och styrelseordföranden under de första åren, Pentikäinen, började sanera sin skapelse med Porastos beräkningstjänster till sin hjälp.

_{[1] Hannikainen (2019) s. 320.}

_{[2] Systemkonkurrensen har också kallats pensionskriget, som slutade 1975 i en kompromiss mellan arbetspensionen och FPA.}

_{[3] SPK:s årsber. 1967 s. 2. Sjömanspension (1956), förklaringsdelen ”Rättigheterna för dem som lämnar sjömansyrket före pensioneringen”.}

_{[4] De första inkomstpolitiska avtalen med sina socialtrygghetspaket är allmänt kända efter Keijo Liinamaa, som ledde förhandlingarna. Liinamaa var som riksförlikningsman med om att lösa sjöfartens strejker på 1960-talet.}

_{[5] Häggman (1997) s. 178.}

_{[6] SPK:s årsber. 1971 och tabeller.}

_{[7] T.ex. SPK:s styrelse 3/4/71 och 2/15/71.}

_{[8] SPK:s styrelse 5/14/77, bilagorna 1 och 2 och Kallio m.fl. SPK:s styrelse 1/23/76 Bilaga 1 ”Sjöfararnas boendeundersökning”.}

_{[9] SPK:s fullm. möten 1971 och bilagor; SPK:s styrelse 2/12/76 och bilagor; Ansioiden mukaan (2012) s. 410–412.}

_{[10] T.ex. Pärssinen (1976) och årsberättelserna från 1970-talet.}

_{[11] SPK:s fullmäktige 15.11.1977 5 § och bilagor.}

_{[12] SPK:s fullmäktige: Pentikäinen 27.4.1976 och SPK:s styrelse 15/77 bilaga 2.}

_{[13] T.ex. SPK:s styrelse 13/28/77 bilaga 2, Finlands Rederiförenings brev 9.11.1977, där detta föreslogs.}

_{[14] SPK:s styrelse 4/19/75, Bilaga 2; Ansioiden mukaan (2012) s. 209, 216–223.}

_{[15] SPK:s styrelse 3/22/79, Motiveringar; Om bakgrunden se SPK:s styrelse 1/8/65 och 1/9/65.}

_{[16] SPK:s styrelse 2/12/79 särsk. bilaga 1 och 2; Sjömanspensionslagen (1956) s. 8.}

Artificiell intelligens har använts i översättningen. Våra experter har granskat översättningarna och vid behov bearbetat dem för att säkerställa deras korrekthet och kvalitet.