Havsforskning och övervakning
Omfattande blomningar av blågrönalger är inget nytt fenomen i Östersjön. År 1884 beskrev Monacos prins Albert I, som var ivrig havsforskare och besökte Östersjön, en enorm blomning av blågrönalger. På den tiden var Östersjön dock mycket näringsfattig och klarvattnad. En brittisk marinofficer berättar att han år 1916 från flygplan kunde se ubåtar på över 20 meters djup i finska viken.
Vad har då förändrats, vad vet vi och hur? Näringsbelastningen på Östersjön har ökat kraftigt till följd av mänsklig verksamhet. Vattenutbytet i Östersjön är begränsat. På grund av det stora inflödet av sötvatten är vattnet starkt skiktat, vilket försvårar cirkulationen. Nedbrytningen av organiskt material som sjunker till djupbottnarna förbrukar syre, som endast tillförs genom saltvatteninflöden. Vattenutbytet i Östersjön styrs av klimatet, och som en följd av klimatförändringar har saltpulsarna blivit glesare sedan 1950-talet. Från syrefria bottnar frigörs fosfor, vilket möjliggör blågrönalgblomningar och påskyndar övergödningen. Detta är den interna belastningens onda cirkel.
Vi vet detta tack vare havsforskning och övervakning av Östersjöns tillstånd. Övervakningen sker på olika sätt, men en central metod är de forskningsresor som görs med forskningsfartyg. Dessa utförs vid samma tidpunkter varje år, vid samma stationer, där samma saker mäts: havsvattnets temperatur, salthalt och strömmar, syre- och näringshalter, skadliga ämnen och försurning, samt undersökning av havets organismers sammansättning och mängd i hela vattenpelaren. Med hjälp av ny kunskap från forskningen utvecklas övervakningen ständigt. Tack vare det insamlade materialet har vi en ganska god bild av havets tillstånd vid olika tidpunkter. Materialet ger oss också möjlighet till en slags tidsresa: om något märkligt börjar ske i havet kan vi gå tillbaka i tiden och förstå när och varför förändringen började.
Havsforskning är teknologiintensiv. Automatiserade system och fjärranalys används effektivt. De kan dock inte ersätta forskningsfartyget, som vid behov kan ta sig överallt och nå alla vattenlager. De automatiserade instrumenten, bojarna och förankringarna måste dessutom installeras, underhållas och tas upp – också detta arbete görs bäst med forskningsfartyg.
Just när jag skriver detta arbetar Aranda i finska viken på en övervakningsresa. Färdledaren, forskningsprofessor Maiju Lehtiniemi, berättar om den nuvarande situationen:
”I östra finska viken är det inte helt syrefritt ens vid bottnen. Vid de djupare stationerna längs Estlands kust och i vikens mitt är vattnet syrefritt under haloklinen. Där finns gott om näringsämnen, men inga rekordhalter. I mellersta finska viken mätte vi rekordhöga sulfidhalter vid botten. Däremot var den djupa stationen LL12 vid finska vikens mynning inte helt syrefri! Ytblomningar av blågrönalger förekommer inte längre någonstans. Siktdjupet har däremot varit det sämsta någonsin, i hela Finska viken bara tre till fyra meter. Nu undersöks orsakerna till detta.”
