- Jag kom till Sisu och från Sisu går jag. Cirkeln sluts.

Riktigt 50 år hinner det ändå inte bli; det fattas nio dagar till den milstolpen.

Att gå till sjöss var inte någon självklar plan för Suni från barnsben. Det var hans fosterfar som visade vägen. Han hade själv erfarenhet av sjöfart, och hans far hade arbetat på ångisbrytare. Det var han som lockade den unge Suni till branschen.

Ombord på Sisu märkte Suni snabbt att han trivdes. Den första vintern arbetade han som motorelev och redan följande vinter som motorman. Efter militärtjänsten fortsatte han till tekniska skolan, där han utexaminerades 1984.

Under sin karriär har Suni arbetat på många olika slags fartyg och långt utanför Östersjön. Han har bland annat arbetat på sjömätningsfartyg, förbindelsefartyg och multifunktionsisbrytare. Arbetet har fört honom till Kanada, Alaska, mexikanska golfen, Karibien, Japan, Sydkorea och Ryssland. Även Nordvästpassagen och Nordostpassagen har blivit bekanta.

På isbrytare har Suni arbetat mer eller mindre kontinuerligt sedan 1997. Till Sisu återvände han mer permanent 2017, och sedan början av 2018 har han arbetat som maskinchef.

Färre ombord, mer teknik

Under nästan fem årtionden har arbetet till sjöss förändrats i grunden. En av de tydligaste förändringarna är att besättningarna har blivit mindre.

När Suni började på Sisu arbetade enligt hans minnesbild närmare 50 personer ombord. Den stora besättningen märktes överallt i vardagen. Det fanns till och med flera mässar: bland annat separata för däcks- och maskinpersonalen samt befälet. Maten serverades vid borden och de olika mässarna hade egna servitörer.

I dag sköter en betydligt mindre besättning och en gemensam mäss samma vardag betydligt effektivare.

Även i maskinrummet behövdes det förr fler händer.

- På de äldre isbrytarna stod det nästan en man vid varje ventil.

Automatiseringen har minskat det manuella arbetet, men Suni tycker ändå inte att dagens arbete till sjöss entydigt är lättare. När den egna besättningen är mindre krävs det mer av varje enskild arbetstagare, och underhålls- och reparationsarbeten utförs i större utsträckning än tidigare av utomstående entreprenörer.

Där ser Suni också en baksida. Förr lärde man sig mycket på maskinsidan genom att göra själv: man svetsade, bearbetade och reparerade. Samtidigt byggde man upp praktisk kompetens och rutin som inte nödvändigtvis utvecklas på samma sätt om arbetet utförs av någon annan.

Enligt Suni är det viktigt att också framtidens befäl har kännedom om det praktiska arbetet.

- När du ger ett arbete åt någon annan måste du själv förstå vad arbetet innebär.

Hela vintern på isbrytaren

Även arbetstiderna och fördelningen mellan tiden ombord och tiden i land har förändrats.

När Suni gav sig ut på sin första vinter på Sisu fanns ännu inte den typ av rotationssystem som är vanligt i dag.

- När fartyget avgick i november blev man kvar ombord. Jag var också där hela min första vinter.

Å andra sidan tillbringade fartygen mer tid i hamn än i dag, och verksamheten var inte lika kontinuerlig som nu. När man i slutet av 1970-talet började tala om ett system med 20 arbetsdagar och 10 lediga dagar tyckte en del av besättningen att hela tanken verkade rentav märklig.

- Många undrade vart de då skulle ta vägen. Fartyget var deras hem.

I dag kan man hålla kontakten med land på ett helt annat sätt även under arbetsperioderna. På 1970- och 1980-talen kunde man inte bara ringa hem från fartyget. Nu fungerar internet och telefonförbindelserna så bra även till sjöss att man kan hålla kontakt med sina närstående till och med från andra sidan jordklotet.

- Vi är inte längre isolerade på samma sätt.

Förändringen syns lika tydligt i arbetsredskapen. Suni minns tiden då beställningar skrevs på en Remington-skrivmaskin och karbonpapper användes när dokument behövdes i flera exemplar. Ombord på Sisu finns fortfarande en gammal räknemaskin med vev, som sannolikt härstammar från fartygets byggnadsår 1976.

I dag sköts samma saker med dator eller telefon.

Ett enormt steg framåt inom arbetssäkerheten

Om det finns ett område där utvecklingen enligt Suni otvetydigt har gått åt rätt håll, så är det arbetssäkerheten.

Från sina yngre år minns han särskilt en situation i en av Sisus bränsletankar. Tanken hade tömts och fått vädras, men på den tiden fanns varken dagens gasmätningar eller arbetstillstånd för arbete i tankar. Lukten av bränsle fanns fortfarande kvar i luften när Suni märkte att arbetskamraten bredvid honom höll på att tända en cigarett.

- Jag skrek: Vad håller du på med? Han hade helt enkelt glömt var han befann sig.

Ur dagens perspektiv känns situationen svindlande. Säkerhetskulturen var överlag annorlunda: arbete på höga höjder utfördes betydligt friare, rökning hörde till livet ombord och synen på alkohol var en annan än i dagens värld med nolltolerans.

Även kemikalier hanterades på sätt som i dag inte längre skulle anses acceptabla. Numera används ändamålsenliga handskar, skyddsglasögon och andningsskydd, liksom gasmätningar och rutiner för arbetstillstånd.

- Säkerheten har förbättrats enormt mycket.

Det är roligt att minnas hur det var förr

Även fritiden ombord har förändrats. Förr fanns det få träningsredskap, och besättningen kunde själv bygga dem, till exempel av vajrar. I dag satsar man på ett helt annat sätt på möjligheterna till motion och träning ombord.

På Sisu finns numera, utöver gymmet, ett eget pingisrum som skapats genom att slå samman tre hytter.

- Nu gäller det bara att hitta någon att spela med, säger Suni med ett skratt.

Även om Suni minns det gamla sjömanslivet med värme längtar han egentligen inte tillbaka.

Mycket har förändrats till det bättre. Samtidigt funderar Suni på att även om tekniken, arbetsförhållandena och välbefinnandet har utvecklats enormt, har människan inte nödvändigtvis blivit nöjdare i samma takt.

Skrivmaskiner, karbonpapper, hemmabyggda träningsredskap och fartygens många mässar hör nu till en värld som dagens unga sjöfarare aldrig har upplevt.

Suni har däremot fått följa hela förändringen.

- När jag började hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle vara den sista av det gänget som fortfarande är kvar i arbetslivet.

Till jobbet för att vila

Att en lång karriär tar slut betyder inte att det blir slut på sysselsättningen. Det finns redan gott om planer för pensionärslivet: sommarstugan, motorcykeln, dykningen, matlagningen och renoveringsprojekten ser till att tiden inte blir lång.

Den största oron verkar snarare vara att det ska bli för mycket att göra.

- Ombord har man alltid kunnat vila upp sig. Hur ska man återhämta sig sedan när man inte längre kan gå till jobbet för att vila?

Efter nästan 50 år kan Suni i alla fall se tillbaka på sin karriär till sjöss med tillfredsställelse.

- Det här har varit ett bra yrke.