Vägen tog till havet- och förde hem igen

Om någon hade frågat Anne Ala-Pöllänen när hon var ung om hon en dag skulle bli expert på sjöhistoria, hade svaret knappast varit ja. Ala-Pöllänen föddes i Karleby men växte till stor del upp och studerade i Jyväskylä. Hon beskriver själv sin bakgrund som mer av en landkrabbas.

Till sin första utbildning är hon textildesigner. Under studierna kom hon emellertid i kontakt med folklivsforskning, som började intressera henne. Det var framför allt människors vanliga liv som fascinerade Anne.

- Jag blev nog folklivsforskare och inte historiker just för att jag alltid framför allt har varit intresserad av människors liv och vanliga vardag.

Samma perspektiv har senare följt med henne in i den sjöhistoriska forskningen. I stället för stora historiska händelser riktas blicken lätt mot människorna: hur sjöfarare, varvsarbetare och skeppsbyggare har utfört sitt arbete och levt sin vardag. Senare disputerade hon vid Helsingfors universitet med en avhandling om sjöfararnas vardag. Folklivsforskningen blev i sin tur etnologi - och Ala-Pöllänen blev, som hon själv uttrycker det, maritimetnolog.

Men innan forskarkarriären kunde börja behövdes havet.

Rakt ut på djupt vatten i Medelhavet

När magisterstudierna redan närmade sig sitt slut gick Anne Aurinkomatkats kurs för reseledare. Där träffade hon sin dåvarande sambo, som seglade. Snart väntade en resa som skulle förändra mycket. Sambon hade tillsammans med en vän köpt en segelbåt på Gibraltar, och båten skulle seglas till Finland. Ala-Pöllänen anslöt till resan i Barcelona.

Året var 1990. Det fanns inga mobiltelefoner. Anne reste med tåg från Finland mot Medelhavet utan att ens veta exakt var båten och besättningen befann sig. I Paris väntade till slut ett meddelande: kom till Barcelona, båten ligger i marinan framför Santa Maria. Det fanns bara ett problem.

- Jag visste förstås vad Santa Maria var, repliken av Columbus fartyg. Men jag visste inte vad en "marina" var. Jag trodde att det var någon hamnkrog.

Trots det hittade hon båten. Så började Ala-Pöllänens seglingskarriär - utan att hon någonsin tidigare hade satt sin fot på en segelbåt.

Redan den tredje dagen till sjöss hamnade de i en storm som hon fortfarande beskriver som den värsta i sitt liv. Båten försökte ta sig fram i hård motvind tills de till slut tvingades vända tillbaka.

- Min räddning var nog att jag inte förstod hur illa ute vi var - och dessutom utan flytvästar.

Hon fick lära sig snabbt. Åren på Medelhavet och senare Östersjön väckte också frågor. När Anne lärde sig navigera i den finländska skärgården och gick kurser för skärgårds- och kustskeppare började hon fundera på hur människor över huvud taget hade kunnat färdas här innan dagens navigationsutrustning och säkerhetsanordningar fanns.

Hur klarade man sig till sjöss för flera hundra år sedan?

Ur den frågan växte ett professionellt intresse för sjöhistoria fram.

Nästan till bildarkivet - av en slump till Sjöhistoriska museet

Lågkonjunkturen på 1990-talet förde Ala-Pöllänen och hennes sambo från arbetet som reseledare tillbaka till ett novembergrått Helsingfors. Anne tog sin magisterexamen och sökte arbete vid Museiverkets bildarkiv - hon hade ju alltid fotograferat som hobby.

Tjänsten var i praktiken redan överenskommen när planerna plötsligt ändrades. I stället föreslogs hon återvända till Museiverkets insamlingsarkiv, där hon tidigare som praktikant hade katalogiserat ett omfattande muntligt historie-material om kvinnors arbete under krigsåren. Tanken lockade inte.

Hemma tog Anne och hennes sambo fram telefonkatalogen och började gå igenom Museiverkets organisation. Vart kunde hon annars ringa? Till Sjöhistoriska museet? Anne ringde dit på torsdagen. Direktören bad henne komma på besök på fredagen. På måndagen började hon arbeta vid Finlands sjöhistoriska museum.

- Det här är min berättelse om hur jag blev sjöhistoriker.

På Sjöhistoriska museet arbetade hon som forskare i tre och ett halvt år. Nu kom frågorna som väckts under seglingarna till nytta. Hon fördjupade sig bland annat i lotsningens historia och deltog i arbetet med en utställning som uppmärksammade 300-årsjubileet för Finlands fyr- och lotsväsende. Samtidigt kompletterade hon sin kompetens med studier i sjöhistoria.

Från Sjöhistoriska museet gick vägen vidare till Helsingfors universitet. Anne valdes till amanuens i sjöhistoria och arbetade vid universitetet med sjöhistoria och senare även museologi i nästan två decennier. Tillsammans med studenter undervisade, forskade och dokumenterade hon bland annat varvsindustrin, skeppsbyggandet och seglingskulturen.

Mitt i allt detta bestod samma intresse för människan och det vardagliga arbetet.

En tid bland blommor och medelanskaffning

Karriären gick emellertid inte spikrakt framåt. Helsingfors universitets samarbetsförhandlingar och administrativa reform 2016 innebar att tjänsten som amanuens i sjöhistoria försvann. Anne Ala-Pöllänen övergick till att arbeta med medelanskaffning vid universitetet.

Med åren blev arbetsbelastningen för stor. Studier i floristik gav henne en välbehövlig paus - på sätt och vis en återgång till det kreativa skapande som hade funnits med i hennes liv ända sedan tiden som textildesigner.

Hantverk och färger är fortfarande viktiga för Anne. Hon har sytt och stickat kläder, gjort textilier och en gång till och med byggt en takkrona av taggtråd.

Floristiken blev ändå inte någon ny huvudkarriär. I stället började hon arbeta med medelanskaffning för Håll Skärgården Ren rf. Där kunde hon kombinera kunskaperna om medelanskaffning från universitetet med den kännedom om båtliv som hon hade samlat på sig under årtionden.

Hon visste vad båtfarare behöver, vad en septiktank är och vilka tjänster som behövs i utfärdshamnar. Arbetet var konkret och låg henne nära. Inte heller den tjänsten hade utannonserats. Anne tog själv kontakt och frågade om de kunde ha nytta av henne.

Erfarenheten stärkte en tanke som hon gärna förmedlar även till andra.

- Det lönar sig alltid att visa sitt intresse. Man kan alltid ringa och fråga.

Cirkeln slöts i Kotka

När Anne Ala-Pöllänen för ett och ett halvt år sedan flyttade till Lovisa tillsammans med sin sambo Harri blev en tjänst som intendent vid Finlands sjöhistoriska museum i Kotka ledig.

Hon sökte.

- Det fanns verkligen en känsla av att komma hem. Det var ju från Sjöhistoriska museet som jag en gång i tiden gick vidare till den akademiska världen.

Trots att årtionden hade gått hade museet aldrig blivit främmande för henne. Under åren vid universitetet hade Anne samarbetat mycket med Sjöhistoriska museet och följt dess verksamhet. Nu låg arbetsplatsen bara inte längre på Vrakholmen, utan i Maritimcentret Vellamo i Kotka.

I sin nuvarande roll ägnar Anne Ala-Pöllänen en stor del av sin arbetstid åt chefsarbete och åt att leda museets dagliga verksamhet. Finlands sjöhistoriska museum är en del av Finlands nationalmuseum och samarbetar i Vellamo nära med Kymmenedalens museum. Hennes ansvar är att se till att helheten fungerar ur såväl personalens, museifartygens, de övriga besöksmålens som kundernas perspektiv.

Samtidigt tillför hennes långa erfarenhet som expert på sjöhistoria en egen dimension till arbetet. Efter att ha undervisat i sjöhistoria i tjugo år har hon en djupgående kunskap om museets ämnesområde och deltar också i utvecklingen av utställningarnas innehåll.

Kotka lämpar sig väl som arbetsplats för en sjöhistoriker. Stadens historia är nära förbunden med havet och hamnen, och i Vellamo möts det lokala och det nationella perspektivet. Finlands sjöhistoriska museum är ett nationellt museum, men samtidigt en del av den maritima miljön i Kotka och hela Kymmenedalen.

Anne ser sjöhistoriska museerna längs Finlands kust som ett slags pärlband. Förutom de stora sjöhistoriska museerna i Åbo, Raumo och på Åland kantas kusten av många mindre museer och sjöhistoriska föreningar. Samarbetet sträcker sig också över nationsgränserna, framför allt inom Östersjöområdet.

Efter allt som hänt känns det som om hon åter har hittat sin plats där den egentliga karriären inom sjöhistorien en gång började.

Anne säger att hon har provat på många olika saker i livet och märkt att man kan klara mycket bara man är beredd att försöka. Ändå finns det något särskilt i att återvända till något man redan känner väl.

- Det är underbart när området är bekant. Man behöver inte börja från noll med allting.

Kanske är det just därför som en cirkel sluts i Kotka. Den unga textildesignern blev intresserad av människors vardag. Seglaren började fundera över hur människor förr hade kunnat navigera på havet. Forskaren blev lärare i sjöhistoria, och under en tid förde vägen henne någon helt annanstans.

Nu är Anne Ala-Pöllänen åter på Sjöhistoriska museet.

Den här gången som överintendent.