Sjömanshuset och Pensions- inrättningen - pensionsskyddet före nuvarande Sjömanspensionskassan

Sjömännen var de första lönearbetarna för vilka den svenska kronan stadgade pension år 1748. Huvudsyftet med det då grundade sjömanshuset var att trygga tillgången på arbetskraft för handelsfartygen. Trots detta finns det överraskande likheter med dagens pensionssystem. Den lagstadgade men frivilliga pensionsinrättningen för sjömän 1880-1936 försvagades av det låga medlemsantalet.

Förmånstagare under sjömanshusets tillsyn

Den svenska handelsflottan dominerades länge av utländska redare. Efter stormaktstidens slut 1721 började kronan stödja den egna flottan. Frakt med utländska fartyg begränsades genom flera förordningar, av vilka produktplakatet 1724 var det viktigaste. Ungefär samtidigt började sjömännen själva ordna sitt skydd genom en sjömanskista, det vill säga en understödskassa. Dess verksamhet upphörde och tillgångarna konfiskerades till sjömanshuset.

Kronan, som övervakade och reglerade sjöfarten, strävade efter att säkerställa en stabil och yrkeskunnig arbetskraft för fartygen. Varje sjöman var tvungen att registrera sig vid sjömanshuset i hamnstaden för att kunna mönstra på ett fartyg. Sjömanshuset ordnade trygghet och pensioner för sjöfarare i syfte att särskilt binda besättningen till fartygen.

Understöd beviljades arbetsoförmögna sjömän samt deras änkor och föräldralösa barn. Någon egentlig ålderspension existerade ännu inte. Den sökande kunde åläggas att lämna utredningar om sitt ekonomiska och hälsomässiga tillstånd - tidens motsvarighet till ett läkarutlåtande.

I pensionsbeslutens villkor ingick dessutom formuleringen " så länge han lever, är i nöd och uppför sig väl". Förmånerna var således bundna till tidens moraluppfattningar och kunde dras in. Understöd kunde dock beviljas i "ömmande fall" även om villkoren inte helt uppfylldes.

Sjömanshusen administrerades av redare och skeppare i stapelstäder med utrikeshandel och sjöfart. Understöd och kostnader finansierades huvudsakligen genom avgifter från sjömän och redare, kollektmedel, donationer samt räntor på lån beviljade ur upparbetat kapital. Strukturen var i stort sett densamma som i 1956 års sjömanspensionssystem - dock utan statens medverkan.

Samordning och sin tids index

De sjömanshus som verkade utspridda i rikets stapelstäder uppvisade drag som påminde om ett trygghetssystem. Pensionen kunde minskas om den sökande redan fick pension från ett annat sjömanshus - med dagens terminologi fanns alltså en samordning av pensioner.

Sjömanshuset ordnade även omsorg enligt rotegångens principer. Ersättningsbeloppet bands då till livsmedelspriser, exempelvis genom att garantera fyra tunnor råg per år. Eftersom priset på rågtunnor betalades enligt rådande marknadspris kan detta ses som en form av indexskydd.

I ståndssamhället måste varje person ha en husbonde eller beskyddare. För sjöfolket fungerade sjömanshuset i denna roll och ansvarade exempelvis officiellt för familjen under sjömannens tjänstgöring. Trots strikta villkor och knappa resurser hade sjömanshusets understöd och pensioner stor social betydelse för sjömännen och deras familjer.

Sjömanshuset och sjömännen går på grund

Det i Raumo kända ordspråket "Förr tar plågorna i helvetet slut än arbetet på ett fartyg" beskriver hur sjöfartsnäringen växte under 1700- och 1800-talen - och vad framgången byggde på. Den perifera provinsen Finland drogs in i världshandelns expansion. Tjära, beck och trä exporterades med en segelflotta som i förhållande till befolkningen var världens femte största. Blomstringen byggde på låga arbetskraftskostnader.

Sjöfartshistorikern Yrjö Kaukiainen har jämfört besättningens ställning med bekvämlighetsflaggornas sjöfolk, trots att man seglade under eget lands flagg. Därtill försvårades de finländska sjömännens liv av sträng och tidvis omänsklig disciplin under seglatser som kunde pågå i åratal. År 1875 uppgick den finländska flottan till 1 400 fartyg med 10 000 män.

Vid denna tidpunkt hade sjömanshusens trygghetssystem fjärmats från de finländska sjömännens verklighet. Var femte sjöman rymde under pågående tjänst. Till slut fanns fler finländska sjömän på utländska fartyg än på inhemska. Dödligheten ombord var dubbelt så hög som i motsvarande befolkningsgrupper i land.

Familjer till sjömän som rymt utomlands drev rättsprocesser om de förmåner från sjömanshuset som de ansåg sig ha rätt till, trots att de var oskyldiga till familjeförsörjarens handlingar. Kvinnornas envishet bidrog till att förändra villkoren för understöden.

På Sydösterbottens kustområde berättas att en mor år 1877 varnade sin son som ville gå till sjöss: "I så fall blir du en gammal sjöman och en ny tiggare. Så har det gått för mina bröder." Antalet understödstagare ökade trots goda seglationsår: änkor efter sjömän och hustrur till rymda sjömän blev fler, liksom sjuka och ålderssvaga sjömän. Sjömanshusens resurser krympte dock.

En frivillig pensionsinrättning utan dragningskraft

När regleringen av näringslivet och arbetskraftens rörlighet liberaliserades från slutet av 1850-talet kunde sjöfartsnäringen och sjömännen inte stå utanför förändringen. Befälet grundade egna pensionskassor i vissa städer.

Medlemskapet i sjömanshuset blev i princip frivilligt 1874, men husen behöll sin centrala roll i sjöfartsnäringens administration och trygghetsarrangemang. Efter kommittéberedning beslutade ståndslantdagen att den nya "Allmänna Pensionsinrättningen för befälhavare och annat sjöfolk", med säte i Åbo, från och med 1880 skulle ansvara för handelsflottans pensioner.

Medlemskapet i pensionsinrättningen var frivilligt. Redarnas och sjöfolkets avgifter samt de fasta förmånerna var formellt tydliga. För en sjöman som betalat sina avgifter var pensionsåldern 55 år. Segelsjöfartens nedgång och den minskade efterfrågan på arbetskraft försvårade finansieringen av pensionerna. Värst var inflationen som följde på världskriget och som minskade penningvärdet till en tiondel av det tidigare. Den fasta årspensionen motsvarade som bäst en månadslön. Fram till nedläggningen 1936 hade pensionsinrättningen betalat pension till
3 600 personer. Den viktigaste orsaken till nedläggningen var sannolikt tron på den samtidigt införda folkpensionen, som då var en sparförsäkring till skillnad från i dag. Sjömännen stod därefter utan egen pensionslösning i 20 år.

Pensionsskyddets betydelse bortom sin egen tid

Av det ovanstående kan man få intrycket att sjömännens pensioner före modern tid var en rad misslyckanden, men så är inte fallet. Matti Hannikainen, som forskat i arbetspensionsskyddets historia, konstaterar att "tidigare pensionsarrangemang också förbättrade försörjningen och välfärden för de allra mest utsatta. De tidiga skedena av pensionsskyddet bör bedömas i ett längre perspektiv och med beaktande av deras senare verkningar."