Först lån, bostäder och förstärkning av förmåner - Sjömanspensionskassans läroår
När lagen om sjömanspensioner godkändes av riksdagen i början av 1956 fanns det ingen färdig modell för hur den skulle genomföras. Beredningen av lagen hade dock samlat en strejkbenägen bransch kring samma bord. Under de första åren var den sociala betydelsen av sjömanspensionsskyddet på många sätt större än de egentliga pensionsförmånerna.
Sjömanspensionskassans (SPK) styrelse konstituerade sig första gången i januari 1956 redan innan lagen om sjömanspensioner (SjPL) stadfästes. De som berett lagen blev omedelbart dess verkställare. Detta kan till och med ha varit nödvändigt, eftersom kassan saknade färdiga verksamhetsmodeller och erfaren arbetskraft.
Ansvar och karriärer varar länge
Lagens tekniske fader Teivo Pentikäinen, då chef för socialministeriets försäkringsavdelning, var styrelsens ordförande fram till 1962. Den legendariske ordföranden för Sjömansunionen, Niilo Wälläri, som representerade sjöfarare i beredningen, satt i styrelsen fram till sin död 1967. Rederiernas representant i SjPL-kommittén, Mikko Mannio, hörde till styrelsen i många år. Slutligen blev även kommitténs sekreterare, Erkki Mäkelä, kassans verkställande direktör under en lång period från mitten av 1970-talet.
Även om namnet Sjömanspensionskassan låter mycket maskulint, har sjöfararnas bästa trygghet traditionellt varit en kvinna. Minister Tyyne Leivo-Larsson, som bidrog till att lagen antogs, ledde under många år kassans högsta beslutande organ, delegationen.
Till kassans ombudsman, det vill säga direktör, valdes i februari 1956 på rekommendation av styrelsens ordförande Pentikäinen juristen Jaakko Oravisto från Trafikförsäkringsföreningen. Därtill behövdes en sekreterare och en sakkunnigläkare för att bedöma arbetsförmåga. Den 5 april 1956 inledde vicehäradshövding Anja Tirri och medicine licentiat Henrik Rinne sina tjänster. De första anställningarna i SPK kom att bli flera decennier långa - en tradition som har fortsatt.
Från socialministeriets hörn till ett eget hem
Till en början verkade kassan vid socialministeriets försäkringsavdelning, tills de då tre anställda fick egna lokaler. Medel från försäkringsavgifterna väntades först flera månader senare. Startkapitalet erhölls ur den nedlagda sjömännens understödsfonds fem miljoner mark (obs. gamla mark).
Radio var då den enda möjligheten att nå kunder som kunde befinna sig långt från hemlandet. Före lagens ikraftträdande i maj 1956 höll ombudsman Oravisto i Rundradions sjömansprogram ett föredrag om den nya pensionen på både finska och svenska.
Informationen hade fungerat och pensionsavgiftsblanketterna nått rederierna, för redan 1957 konstaterades att "det inhemska tonnaget omfattades av kassans verksamhetsområde". Avgiften låg länge, ända till mitten av 1970-talet, på sammanlagt 8 procent av lönerna, hälften betalades av sjömännen och hälften av redarna. Staten betalade en tredjedel av pensionerna och ledde ordet i SPK:s förvaltningsorgan.
Med placeringar byggs fartyg och bostäder
Lagen om sjömanspensioner, som i detalj styrde försäkring och pensionsförmåner, gav endast allmänna riktlinjer för placeringen av de medel som inflöt genom avgifterna. De skulle riktas till "ändamål som tjänar utvecklingen av handelsflottan och sjöfarten". Lagen gav också kassan möjlighet att äga aktier i bostads- och fastighetsbolag.
Kassan drog upp riktlinjer för sina placeringar - med dagens språk en placeringsstrategi. Förutom avkastning var det viktigt att stödja sjöfartsbranschens funktionsförmåga genom fartygskrediter och arbetstagarna genom hyresbostäder. I en tid då det rådde brist på kapital och bostäder i Finland gav kassans lån och finansiering ett välkommet tillskott. SPK påminde gärna om att "med dess lån hade man årligen bidragit till att skapa eller upprätthålla 500 arbetsplatser inom Finlands handelsflotta".
I augusti 1956, efter att de första försäkringsavgifterna influtit, inleddes förhandlingar med Social bostadsproduktion SATO om att bygga ett Arava-hyreshus i Norra Haga i Helsingfors. Kassans bostadsproduktion fortsatte att växa. Ändå visade en utredning i början av 1960-talet att var femte sjöman - även bland pensionärerna - saknade bostad när han vistades i land. Redan från 1960 utreddes möjligheten att grunda ett ålderdomshem eller servicehus på någon kustort.
Den särpräglade branschen och kassans placeringsverksamhet krävde att även tjänstemännens arbetsuppgifter breddades. Ombudsman Oravisto bekantade sig med sjömännens arbetsförhållanden under en två veckor lång resa på ett fraktfartyg 1959 och började fungera som disponent för kassans fastighetsbolag, medan "fru Tirri fungerade som bokförare".
Sjukdomar botas - förmånerna breddas
På sex år, fram till 1962, uppgick antalet pensionstagare till 321 och de försäkrade till drygt 14 000. Tack vare medicinens framsteg tillfrisknade man från tuberkulos, den allvarligaste orsaken till arbetsoförmåga. Pensionsutgifterna hölls på en rimlig nivå.
Kassans tillgångar utvecklades gynnsamt och familjepension infördes 1961. Detta hade ursprungligen planerats, men man hade tidigare varit osäker på finansieringens tillräcklighet. Familjepension ingick varken i arbetspensionen eller folkpensionen förrän i slutet av 1960-talet, så förmånen var progressiv för sin tid.
Samma år började man bevilja studielån för studier vid sjöfartsläroanstalter. Kassan stödde utvecklingen av ett genomgångsyrke till ett respekterat yrkesområde.
Ett pensionssystem i två skikt
Allt gick dock inte som i en framgångssaga. Den ursprungliga SjPL gav ett relativt gott skydd för dem som gjort en lång och sammanhängande karriär inom Finlands internationella sjöfart. På grund av stränga villkor och karenstider bestod majoriteten av de första årens pensionsbeslut av avslag eller mindre engångsbelopp. En svaghet i den dåvarande SjPL var att den intjänade pensionsrätten inte var tillräckligt tryggad för den försäkrade.
Kvinnor blev en mellangrupp som föll mellan stolarna, trots att deras antal ökade i takt med att passagerartrafiken växte. På grund av lägre arbetsinkomster och kortare tjänstetid blev kvinnornas pensioner en bråkdel av männens, ofta till och med lägre än änkepensionerna. Kvinnor gick i pension i genomsnitt flera år senare än män. Även i övrigt förbättrades pensionens nivå under de första åren ofta genom uppskov, och i genomsnitt fortsatte tjänstgöringen över 60 år för manskapet och 65 år för befälet.
De allmänna arbetspensionslagarna utmanar
Från och med 1962 var Sjömanspensionskassan inte längre den enda aktören inom den privata arbetspensionsförsäkringen. De då ikraftträdande lagarna om pension för arbetstagare (ArPL/TEL) och om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden (LEL) förde majoriteten av de privata löntagarna in i arbetspensionssystemet. De som arbetade inom insjötrafiken, och som hade uteslutits från SjPL, inkluderades i lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden.
I SPK:s delegation diskuterades redan 1960 branschens typiska perioder av tillfällig arbetslöshet och studier. Dessa kunde i bästa fall begränsa pensionen till ett belopp motsvarande de egna avgifterna. Mer genomgripande började dessa tankar få genomslag först i slutet av 1960-talet.
