Sjömans-Unionens ordförande vill stärka den finländska sjöfartens framtid
Joachim Alatalo valdes till ordförande för Sjömans-Unionen i maj 2024. Hans första år har varit en kombination av målinriktat utvecklingsarbete och oväntade vändningar. En sådan inträffade sommaren 2024, då beskedet om ett rederis konkurs strax före semestern tvingade honom att ändra sina semesterplaner för att i stället ta itu med personalens anställningsfrågor. Hösten innebar en avtalsrunda med förhandlingar om löneförhöjningar för 2025 – lyckligtvis i god anda.
Just nu sysselsätter Alatalo en akut kris inom sjöfarten, när stödet till passagerarfärjor har blivit föremål för politisk debatt. Det handlar om ett system där staten återbetalar de redan inbetalda skatterna och sociala avgifterna för sjöpersonalen till rederierna. Ett liknande system tillämpas i hela EU, och om stöden skärs ned riskerar man att fartygen omflaggas till grannländer. Möten med beslutsfattare upptar för närvarande en stor del av Alatalos arbetstid.
Från sjön till facket
Alatalo började arbeta för Sjömans-Unionen i september 2022. Innan dess arbetade han i cirka tio år vid Maskinbefälsförbundet som ombudsman och avtalsansvarig, med särskilt fokus på kollektivavtal inom sjöfarten. Före fackförbundskarriären tjänstgjorde han i flera år som maskinmästare på Silja Serenade och dessförinnan i besättningsuppgifter inom maskinavdelningen. Han är utbildad sjöfartsingenjör och har i början av sin karriär avlagt examen som rörmontör.
När han gick i land lockade möjligheten att arbeta inom ett fackförbund, men den avgörande faktorn var familjen. Det slutliga beslutet växte fram ur tanken att livet i land skulle ge mer tid med de närmaste. Det är dock inte alltid så i ett hektiskt arbete, och särskilt i början kändes den nya rytmen ovan för någon som var van vid sjöarbetets tydliga struktur. Det mer flytande förhållandet mellan arbete och fritid i land kräver en annan balansgång. Trots detta har Alatalo trivts med sina intressanta uppgifter.
Facket som de anställdas röst
Enligt Alatalo upprätthålls kontakten med fältet framför allt genom förtroendemannanätverket, som samlas två gånger om året till utbildning med cirka 50–70 deltagare. Det kommer även respons från enskilda medlemmar, och särskilt lyckade lösningar i medlemmarnas ärenden stannar länge i minnet.
I diskussionerna på fältet lyfts bland annat ungas anpassning till sjöarbetet, utvecklingen av arbetsplatskulturen och nolltolerans mot trakasserier. Det finns också oro kring tillgången på kompetent personal – särskilt fartygselektriker är en bristvara, eftersom det inte finns någon ungdomsutbildning inom området i Finland. Fartygen elektrifieras, men utbildningskedjan har brutits. Enligt Alatalo behövs permanenta lösningar på detta, inte bara tillfälliga omskolningar. Även lönenivån och rättvisa spelregler inom branschen påverkar yrkesval och trivsel i arbetet.
"Det här är inget som löses på ett år – det kräver långsiktigt arbete."
Alatalo betonar vikten av att hålla Sjömans-Unionen stark som aktör inom sjöfartssektorn. Facket är de anställdas röst både gentemot politiker och samhället i stort.
"Branschen är relativt liten men mycket viktig för Finland – utan sjöfart vore godstransporterna i Finland mycket svåra. För de anställda är en stark fackförening viktig, eftersom frågor som förhandlas via organisationerna löses bättre än genom individuella uppgörelser. Arbetsgivare, arbetstagarorganisationer och arbetstagare bildar en helhet som har gjort att Finland har klarat sig i årtionden – och kommer att klara sig i framtiden också."
Stärk handelsflottan
Om Alatalo fick bestämma, borde Finland stärka sin handelsflotta, precis som många andra EU-länder gör. Det skulle skapa arbetstillfällen och stärka försörjningsberedskapen.
"Jag önskar att den finländska handelsflottan skulle växa sig starkare och att antalet fartyg åtminstone tredubblades från dagens cirka hundra. Finland behöver sjöfart, särskilt i dessa exceptionella tider."
Enligt Alatalo borde även stödsystemet för sjöfarten förändras. Inom branschen har man länge efterlyst en modell liknande den i Sverige eller Danmark, där stöden till sjöfarten inte syns i statsbudgeten som företagsstöd. I Finland gör den nuvarande budgeteringsmodellen att stöden lätt framstår som extra kostnader, trots att det är fråga om en EU-gemensam praxis som säkerställer rättvisa villkor och konkurrenskraft även mot så kallade bekvämlighetsflaggor.
"Rädslan är att stöden blir en het potatis i riksdagen varje gång det sker ett val. Det sänder en signal till rederierna om huruvida det lönar sig att verka i Finland eller om man hellre flyttar verksamheten någon annanstans", säger Alatalo.
"Jag hoppas att de politiska beslutsfattarna verkligen tänker efter hur viktig sjöfarten är för Finland och att de fattar kloka beslut. Felaktiga beslut skulle inte leda till besparingar utan till ökad arbetslöshet och högre kostnader för staten. Nu gäller det att hålla huvudet kallt."
